Det är verkligen speciellt det här att plötsligt ha nånting som liknar ett socialt liv (ja, utanför mamma-och-pappa-sfären, då), så här som snart 40-åring. Efter att ha suttit hemma varenda fredag i i stort sett hela sitt liv. Men det är oväntat mycket med det som gör ont, river upp gamla konstiga sår som jag inte ens visste att jag hade.
Den här veckan har jag varit förkyld, så har fått skippa både kvällskursen (som är anledningen till att jag hamnat i det här sociala sammanhanget) och en Halloweenfest som var nu under helgen. Har känt mig extremt frustrerad över det. Känner mig som en grinig tonåring, vill bara smälla i dörrar och skrika till förkylningsfanskapet att det förstör mitt liv. Hade ju fixat utklädnad och allting. Så irriterande att det blev just den här veckan också. Har varit så upptagen den här hösten hittills, varenda helg har jag blivit ivägsläpad på det ena eller det andra, fast jag gärna skulle vilja ha nån helg för mig själv. Men jag kan ju inte gärna säga till folk att låta bli att bjuda in mig. Självklart kommer jag att bli sjuk förr eller senare när jag flänger omkring så där. Men varför just den här helgen? Hade gärna varit sjuk nån annan helg, t.ex. den veckan när vi hade "konferens" på jobbet (vilket var trevligt verkligen o.s.v., men också sjukt stressigt, plus att jag missade ett tillfälle på kvällskursen där också). Nu har jag fått stänga av notifikationerna på gruppens whatsapp-chat bara för att slippa se hur de pratar om den där festen, bara för att jag blir så ledsen över att ha missat alltihopa.
Det är ju också lite småpinsamt att känna såhär när man är snart 40, patetiskt liksom. Jag vet inte hur det är meningen att det ska kännas att vara en snart 40-årig kvinna utan man eller barn och med extremt begränsad både social och sexuell erfarenhet. Förmodligen finns det väl inget tydligt kulturellt protokoll för det. Jag vet inte heller hur kul jag hade haft på den där festen, kanske hade det bara blivit sådär att jag fastnat i mitt huvud, blivit helt icke-verbal och suttit och tigit i ett hörn. Det blir så ungefär varannan gång, tror jag.
De här relationerna är väl ganska ytliga, för det här är ju knappast människor som jag känner sådär jättebra eller skulle kunna prata om vad som helst med (eller vad man nu gör när man är vänner på riktigt, jag har av uppenbara skäl inte en jävla aning). Men de verkar trigga dramatiska känslor hos mig, påminna mig om känslomässiga behov som jag tryckt ner, eller nånting. Kanske kan man kalla det längtan efter kärlek
Det händer att jag tittar på pop-psykologi-videor på Youtube. Jag tittar inte så värst konsekvent eller noggrant, men en sak jag har insett på sistone är att en hel del av mina beteenden och känslor verkar passa in på symptom hos personer med barndomstrauma. Som den där limerens-grejen, alltså mina dysfunktionella förälskelser i olika otillgängliga snubbar som jag använder som nån form av drog/krydda i en grå vardag. Tydligen är det en jättetypisk barndomstrauma-grej. Antar att det måste vara brist på jämnåriga kompisar i barndomen som ligger bakom det eventuella traumat i så fall, för på familjesidan hade jag ju verkligen så nära en lycklig barndom man kan komma.
Jamen kul verkligen. Att ha lyckats traumatisera sig själv genom sin egen sociala inkompetens som barn (jävla unge). Ibland kan jag känna att mitt psykologiska bagage verkligen är ett... bagage. Som man måste släpa runt på hela dagarna. Det är inte det minsta intressant eller spännande, det går inte att ha ett intressant samtal med folk om det eftersom jag bara skäms över det. Det är bara ledsamt och i vägen hela tiden. Eller alternativt känns det som ett gigantiskt hål i ja, den här, gobelängen av allt som är jag (haha). Det hade kunnat finnas nåt kul eller fint där i stället men nu är det bara ett hål. Jahapp. Men gobelängen vävs ju fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar