Ett pastellfärgat ludd skönjes i hårbotten. Efter några veckor har hela hatten vuxit ut.

Ja då var den första alkoholfria veckan till ända då, hade inga sociala tillfällen så det blev en helt vit vecka (i enlighet vad jag hade bestämt mig för). Lite otippat har jag mått sämre än vanligt. Hade några ovanligt aktivitetsfyllda och sociala dagar från fredag veckan innan (min födelsedag) fram till onsdag så kanske fick jag nån stressreaktion, vet inte. Först mådde jag lite småkonstigt med envis huvudvärk, värre muskelspänningar än vanligt i käke/hals/nacke/axlar/bröst, känsla av svaghet i kroppen, domningar i ansiktet med mera i ett par dagar. Sen försvann det men jag fick ont i magen i stället. (Båda de grejerna är saker som har kommit och gått de senaste åren.) Hann inte med så mycket i helgen, hade ju hoppats på lite hobbyutövande men orkade inte. Men ja, fick fixat både manikyr och pedikyr igår kväll i alla fall så det var ju bra.

Hur känns det att vara 39 då haha. Inte så jättekul antar jag. Jag tänker ganska mycket på åldrande och sånt, de närmaste tio åren ska man ju bli gammal på riktigt, gå igenom klimakteriet, börja se ut som en tant och allt det där. Och att gå igenom den processen som ensamstående gammal övervintrad oskuld är liksom... ja. Har mycket tankar kring det, ibland känns det som nånting jag skulle vilja ventilera här men kanske det vore olämpligt. Mycket av det känns antingen för mörkt eller för privat eller både och.

Ibland tänker jag att jag bara borde tänka så lite på det här, och andra grejer som jag har en tendens att gå omkring och älta, så lite som möjligt i stället och bara begrava mig i annan info och aktiviteter, men tyvärr har jag inte möjlighet att undvika min inre monolog hela tiden. Jag pallar till exempel inte att lyssna på podcasts hela tiden. Det är rent fysiskt för obekvämt att ha hörlurar på sig nonstop och vore det inte för det så skulle jag ändå inte orka ha ljud i öronen hela tiden, blir så trött i huvudet. Kanske borde jag göra som jag gjorde under det småkämpiga året 2016 när jag började tänka på primtalsuppdelning så fort tankarna började kännas för jobbiga. (Alltså, jag började på 1 och räknade gradvis uppåt och primtalsfaktoriserade varje tal. Tror jag var uppe nånstans över 1500 till slut, sen kom alltihopa av sig.)

Har p.g.a. orsaker hamnat i ett sorts socialt sammanhang under det senaste året, d.v.s. det finns några människor som jag umgåtts med ibland (som jag alltså varken är släkt med eller jobbar med). Detta är väl på det stora hela positivt. Jag är tacksam för att ha lärt känna de fina personerna och jag tror att jag mår bättre av att få lite social stimulans och träning i umgänge, men det gör att det är surrigare i huvudet än vanligt också. Eftersom jag blir så nervös och funderar så mycket över vad andra tycker och tänker om mig o.s.v.. Så det är ytterligare en sak som jag tänker mer på än jag egentligen skulle vilja.