Tänkte bara använda det här gamla bloggkadavret till att ondgöra mig lite över bristen på vettiga kjolar i klädaffärerna. Har visserligen ändå inte råd (och det känns väl lite ofräscht att shoppa nytt så här i klimatångesttider). Men jag har gått ner uppåt 40 kilo de senaste tre åren och alla mina gamla tantkjolar med resårmidja har liksom börjat hänga på höfterna. Vill att de ska sitta uppe i "midjan" alltså det där lite smalare stället jag har ovanför magbullen. Där linningen på strumpbyxorna (eller mameluckerna om det är sommar) liksom gör en liten inbuktning.
Alltså, de senaste åren är det som att hela modebranschen kollektivt har glömt att det finns en helt utmärkt längd som heter – lyssna nu – KNÄLÅNGT och som är den absolut mest smickrande längden på de allra flesta kvinnor. (Ja, jo, tråkigt att prata om smickrande hit och dit men ibland kanske man vill känna sig lite fin liksom?) Allt ska antingen vara minst halvvägs ner på vaden eller minst halvvägs upp på låret. Antingen frikyrkolångt eller porrig-skolflicka-kort. Inget fel på de längderna i sig heller, när man är på humör för dem, men ett par alternativ mittemellan borde man väl kunna klämma fram? Nåt enkelt, typ en vanlig vid eller rakare kjol i neutral färg i vettigt material (ej polyesterchiffong, tack). Det är rentav inte ens ett krav med resårmidja nu när jag inte drar plusstorlekar längre.
Det som finns i knälångt är nästan bara figursydda pennkjolar av olika slag vilket visserligen är snyggt men inte funkar på min figur (om det inte är den stretchiga trikåvarianten) då mina mått ligger så långt ifrån storleksstandarden. (Men man kan i alla fall glädja sig åt att en av mina favoritdetaljer, nämligen knappar hela vägen framtill, har gjort stor comeback.)
Nåväl, har som sagt ändå inte råd så det är väl lika bra. Får titta på second hand nästa gång jag har möjlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar