Den ogenomträngliga ensamheten. Enstöringslivet. Att ha noll kompisar, total avsaknad av socialt nätverk på bostadsorten, och alla andra orter också utom Göteborg där min familj bor. Kanske nånting som många har svårt att relatera till, men helt ensam är jag nog inte om att vara helt ensam (höhö). Men så är det för mig i alla fall.
Att råka bli förälskad i nån i kombination med detta blir en rätt giftig känslococktail som jag råkat ut för ganska många gånger nu. Det verkar som att min hjärna funkar så: ta sikte på slumpmässig stackars ung man som råkar befinna sig i närheten, bestämma att jag ska vara helt besatt av den på obestämd framtid, upprepa.
Det är väl som att en del av mig tror att detta är Lösningen på mitt behov av bekräftelse och närhet och så vidare, det här glupande behovet som liksom bara tar över hela mitt känsloliv och får mig att förlora mig i dagdrömmar.
---
2004 /.../ och jag grät inne på toaletten på fredagen taket därinne var saffransgult och världen hade förlorat all sin färg. i min dagbok skrev jag att du var ett rött ljus i den gråa dimman som var mitt liv eller nåt sånt, en metafor som formade sig helt spontant. på lördagskvällen när jag stod i garderoben på det där discot och du skulle gå, jag böjde mig fram för att säga "ta hand om dig" i ditt öra, du kysste mig på kinden din mun en mjuk cirkel med kittlig skäggstubb runtomkring, vad du tyckte om mig egentligen lär jag väl alltid undra över för vi kommer aldrig ses igen. det snöade när jag gick hem. jag skrev nåt fånigt i dagboken om att jag kunde börja leva nu, men det blev snarare tvärtom. tolv år senare. du skulle bli beklämd om du visste hur mitt liv ser ut nu, och hur jag ser ut för den delen. hur ser ditt liv ut? har du fru, barn? (jag skulle kunna spionera på facebook men jag har nån sorts spärr mot det, det känns så äckligt på nåt sätt.) det där dumma jag skrev i din studentmössa får jag fortfarande våldsamma skamsköljningar över ibland.
---
Hrm, ja det var den lilla utvikningen. Man undrar ju om det alltid kommer vara så här. Rätt så deppigt i så fall. Livet ett evigt juckande mot diverse träd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar