Hållbar lifestyle

Vet inte om jag borde ha kvar inlägget under, får fundera på det. Alltså, har inga problem med att erkänna att jag känner mig ensam och typ blir besatt av personer ibland men den där historien från när jag var yngre -- hmm. Fast kändes skönt att berätta om det på nåt sätt även om det bara blir ut i intigheten.
Hursomhelst, nu är det dags för ett annat sorts gnäll! Victimcardigan, bloggen som serverar gnäll i alla olika smaker. Jag har nämligen stört mig skitmycket på en viss blogg jag inte kan låta bli att självskade-läsa. Tänker inte röja dens identitet så klart. Det är mer den här grejen jag stör mig på:
Alltså, att göra "hållbar konsumtion" till nåt sorts chict livsstilsval. Folk som visar upp sin perfekt curerade, minimalistiska, designerspäckade "capsule"-garderob och predikar om hur viktigt det är med hållbarhetstänk. Som tjötar om hur "du inte behöver tjugo sladdriga tröjor från H&M, bara tre stycken i god kvaliteeeet". (Ok, du har bara tre tröjor? Kul det låter att behöva tvätta stup i kvarten? Förresten, hinner inte tröjorna bli utslitna fortare i vilket fall när du bara har samma hela tiden och tvättar dem två gånger i veckan?) Som "unnar sig" nån designer-väska för motsvarande två socialbidrag eftersom "kvalitet varar i längden, tihi".
Som vanligt handlar det väl till 90% om ren avund. Kanske egentligen först och främst för att jag aldrig kommer att bli en sån där minimalistiskt chic person som på allvar kan njuta av copout-färger i stil med beige och marinblått och tycker att allting med färg, mönster, glitter och annat som gör livet värt att leva typ är "barnsligt krimskrams". Jag är egentligen hyfsat nöjd med min "stil", i den mån jag har nån (anser faktiskt att jag har ett välutvecklat sinne för estetik), men det verkar som att en del av mig ändå vill vara den där personen som har disciplin nog att bygga upp nån sorts stram, enkel garderob. Jag kan gilla många minimalistiska uttryck också -- jag gillar många uttryck överlag. Finns så mycket som är fint att titta på här i världen. Men jag orkar inte bara hålla mig till trista basfärger because zzzzz.
Sen är ju det här uppenbara att det känns lite surt att se bemedlade personer kokettera med hur duktiga de är när de begränsar sin konsumtion (=köper några få, dyra grejer i stället för många billiga grejer), när begränsad konsumtion inte är ett val utan ett måste för många av oss. Obs, jag räknar mig inte som fattig på riktigt eftersom jag har trygga medelklassföräldrar att falla tillbaka på, men jag kan inte hålla på och köpa nya grejer jämt. Jag kan kanske köpa en ny kjol från Ellos eller Cellbes ibland (är ju tjock och barbapappa-formad också, så har extra begränsningar i min konsumtion där). Och ja, det händer att jag köper färgglatt krimskrams på H&M också för att sätta lite guldkant på vardagen. So sue me. Vi som har ont om pengar lever också i samma reklambemängda värld där vi fått lära oss att eftersträva lyxkonsumtion sen barnsben. Är det så konstigt att man inte kan låta bli att lägga pengar på nåt jävla nagellack ibland, trots att man vet att man typ borde lägga dem på kålhuvuden i stället? Har inte alls svårt att identifiera mig med Lyxfällan-personerna. Ja ja, nu kommer jag lite avämnes. Hursomhelst: fint att ni har ett hållbarhetstänk, men ingen medalj från mig.
Jag gillar tanken på att ha ett hållbarhetstänk själv, men inte den här tre-beigea-tröjor-från-Filippa-K-varianten. Nä, jag tänker mer att använda kläder och laga dem tills de faller isär, att modifiera kläder på olika sätt för att uppdatera dem eller göra dem mer användbara (älskar att färga kläder, men vet ärligt talat inte hur miljövänligt det är), att göra egna kläder (ack, den som kunde!), att handla på second hand (lyckas sällan med det heller, men avundas dem som kan). Stilen blir ett resultat av begränsningar, och jag tycker det är då den blir som mest intressant på nåt sätt.