Ok, så det har gått några år sen folk på internet började prata om introversion (och extroversion, i viss mån) hit och dit och många har redan drivit med det för länge sen, så jag vet att jag är långt ifrån den första som stört sig på fenomenet och det är väl inte så jätteaktuellt längre. (Nu försökte jag hitta en annan länk till ett gammalt tumblr-inlägg på temat som jag tyckte var ganska roligt, men hade tydligen varken sparat det i mina tumblr-favoriter eller i mina bokmärken. Så försökte söka på "introverts" på tumblr och hittade genast en massa att störa mig på igen.)
Alltså, jag vet inte om jag har nåt jättevettigt att säga i frågan, är väl bara onödigt negativ och ska slentriandissa populära fenomen som vanligt, egentligen. Om nån nu mår bra av att gå runt och identifiera sig som "introvert" så är väl det jättefint. Jag kan förstå att det kan kännas bra att få nån sorts bekräftelse på att man är okej som människa om man tidigare har känt sig konstig, utpekad eller socialt fel för att man inte är så utåtriktad, eller gillar böcker eller whatever. Att såna egenskaper rentav kan vara fina eller speciella. Att man ska behöva en speciell etikett som beskriver ens personlighetstyp, som levereras med nån sorts "godkänd"-stämpel, för att inte må dåligt över den man är är kanske lite synd, men om det gör vägen till självacceptans lite kortare så är det ju positivt. En del har verkligen svalt sin introvert-hype lite väl mycket, men det må väl vara hänt.
Men låt oss nu prata om MIG som vanligt, höhö. Jag tror att det kanske skär sig nånstans för mig eftersom jag är en person som har lidit en hel del av att vara tillbakadragen och blyg under mitt liv, och därför ytligt sett borde få en bit av den där introvert-stolthet-kakan. Men introversion som den vanligen brukar beskrivas -- nånting i stil med att man bara tål umgänge med andra människor i lägre doser, att umgänge ofta tar mer energi än det ger och att man har ett stort behov av att få ha tid ifred -- täcker inte riktigt mitt problem. Jag stämmer säkert in på definitionen, på sätt och vis. Jag har inga problem med att roa mig själv (är väl så illa tvungen, men i vilket fall) och att försöka umgås med såna jag inte känner så bra brukar kännas väldigt ansträngande. Jag trivs bäst ensam, eftersom det är i princip det enda läget där jag kan slappna av.
Men jag passar ju inte riktigt in på bilden av en "normal", mindre socialt orienterad människa som prioriterar att ta det lugnt och ha ett trevligt samtal eller mysa med en bok och en härlig kopp te i soffan framför fest och ståhej. Jag är en enstöring På Riktigt, eller det är i alla fall min självbild. Jag behöver inte berätta hela historien om mina problem med den sociala biten, men jag antar att jag är ganska blyg (speciellt inför jämnåriga) och jag har aldrig haft nåt större socialt liv, även om jag gjort några lite halvhjärtade försök under livet. En handfull ytligare vänner har jag väl haft under årens lopp, men överlag har jag tillbringat den allra mesta tiden för mig själv. Jag har ju även en diagnos nuförtiden (spoiler: Aspergers syndrom) som jag känner mig ganska ambivalent inför. Jag har även fått en kontaktperson av Socialkontoret för att få ha nåt socialt umgänge ibland.
Jag tenderar att tänka på det hela mer som en fråga om oförmåga än ovilja, för jag vill egentligen ha mer av ett socialt liv. Tror jag. Det är i alla fall det jag lägger mest känslomässig energi på att önska mig (det och den romantiska biten, men det flyter väl ihop lite). Vill bli sedd och bekräftad och kunna ha ett utbyte med andra. Det är bara att jag aldrig kommer på nåt kul eller intressant att säga i grupp, och liksom får dåligt självförtroende som människa (känner mig dum, osofistikerad, töntig m.m.) när jag ska försöka umgås med andra. (Och då är det klart att det blir utmattande eftersom det är skitjobbigt att sitta och misslyckas och misslyckas med nånting och inte riktigt veta hur man ska göra för att få till det och vara jättenervös hela tiden, apropå det där med att umgänge tar energi för introverta.)
Så ja, surt sa räven antar jag.
Ett par andra tankar:
- Kanske skaver det lite när folk koketterar med att de minsann är introverta som om det vore så jävla underground eftersom: Att vara tyst, lugn, en bokmal o.s.v. ju ändå är egenskaper som faktiskt är ganska högt värderade i många sammanhang. Nej, det kanske inte smäller så högt på skolgården men lärare och andra vuxna kan uppskatta det och det kanske är lättare att hitta in i en identitet som "den duktiga i skolan", vilket kan löna sig senare i livet, om man har den personlighetstypen. Jag är inte sociolog men jag gissar på att klass, kön och annat spelar in en del här. Är man född in i ett medelklassammanhang har man kanske mer utrymme att få vara den här typen av person. Se även det närbesläktade begreppet "nörd" (Gud, får stresspåslag av blotta ordet)
- Att blyghet är en nackdel socialt och överlag i livet är liksom ett "fact of life". Vågar man inte ta en kontakt som man gärna skulle vilja ta så får ju personen aldrig veta att man var intresserad (oavsett var det var för ärende) och då blir det inget av det. Det har inte nåt att göra med att vissa personlighetstyper premieras mer utan är bara en logisk konsekvens av att folk inte kan läsa tankar. Att vara blyg suger röv :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar