Tror på riktigt att jag börjar närma mig att kvala för depression nu. Mitt humör har väl överlag blivit sämre och sämre de senaste fem åren, men nu känns det som att jag är på dåligt humör betydligt oftare än bra, och nästan dagligen (vanligtvis under eftermiddagen och kvällen) sjunker jag ner i nån sorts misär-grop. Fast just nu är jag för en gångs skull på ganska bra humör, så jag kanske valde ett dåligt tillfälle att skriva. Man har ju ingen lust att dyka ner i de där trista tankarna när de för en gångs skull lämnar en i fred. Sitter och dricker rosébubbel -- antar att jag dricker ganska ofta på torsdagar. Ja, jag vet att det inte är bra att dricka när man är deprimerad. Det har väl blivit en vana sen jag flyttade tillbaka till Gbg för sju år sen (i min ungdom drack jag aldrig utom när jag hälsade på mamma och pappa, och vid enstaka tillfällen med jämnåriga om jag råkade bli bjuden nånstans). Har ju funderat på om jag borde försöka sluta men alkoholen har liksom den där statusen av "nåt att se fram emot", och jag har inte så mycket sånt i mitt liv just nu.
Sen mitt senaste psykbryt har jag inte hört nånting från Personerna. Jag trodde vi skulle ses förra helgen, det var snack om det den där eftermiddagen, men ingen tog initiativ. Kanske för att det var för dåligt väder, kanske av nån annan anledning, jag vet inte, jag vet ju aldrig nånting om vad nån av dem tycker eller tänker och ibland driver det mig nästan till vansinne. Nu har chatten varit helt tyst i nästan tre veckor och jag går runt och tänker på att jag måste komma över alltihopa, typ. Sluta tänka på dem. Låtsas att de inte finns. Och vad ska det bli av mig sen. Vad har jag att se fram emot? Att åldras. Har svårt att komma på några projekt som känns kul. Det verkar som att jag helt eller delvis tappat förmågan att njuta av nästan allt jag njutit av förut -- lyssna på musik, fantisera om killar, göra mig fin på olika sätt (kläder o.s.v.), allt är liksom ofrånkomligen ihoplänkat med min ungdom som rinner bort nu. Jag har haft ett enormt libido en gång i tiden och nu har det krympt ihop till ingenting och jag vet inte riktigt vem jag är utan det, det känns så sorgligt. Ja, jag var deppig som fan när jag var ung också men då kunde jag förlora mig i fantasier i alla fall. Och nu är det meningen att man snart ska bli nån sorts grå tant och jag känner verkligen noll pepp.
Ja, som sagt, just nu är jag egentligen inte så deppig så orkar inte skriva mer om den här skiten. får se när vi hörs igen.
