Babblade ju om depression förra gången, men redan då noterade jag att jag inte kände mig så deppig just när jag skrev, och faktum är att jag inte har haft några såna där riktigt djupa humördalar sen dess. Jo, har väl som vanligt känt mig lite låg på eftermiddagarna och kvällarna, när jag trampar runt på min stupid walk för min stupid mental health, och haft de där typiska oroliga stämningarna runt midnatt. Jag börjar bli väldigt van nu, nästan så att jag mentalt himlar med ögonen när de där typiska depp-tankarna kommer. Men har inte upplevt nåt i nivå med de hemska humören jag hade förra månaden. Minns att jag nån dag gick Kungsgatan fram (ja redan det i sig var väl ingen humörhöjare kanske, men pallar inte alltid att traska omkring på Hisingen så åker ibland in till stan) och den där värdelösa gamla "Wear Sunscreen"-låten kom på Spotify och jag blev så jävla arg så jag ville slänga telefonen i gatan. Cherish the beauty and power of your youth, eller vad det är gubben säger, för att sedan själv direkt konstatera att det inte ens är nån mening att försöka få ungdomar att förstå sånt eftersom de lever mitt i det, men trust me, om 20 år kommer du att se tillbaka och blablbalablbalabla. Så vad är poängen ens en gång med att säga det, att få oss medelåldringar att må kasst eller? Det är 20 år senare för mig nu (och dessutom hade jag inte särskilt kul när jag faktiskt var ung) och att hålla mig positiv inför framtiden är liksom ett ständigt jobb, som inte direkt blir lättare av den där gamla dängan. Alltså jag förstår verkligen inte vad intentionen med den låten är, nån sorts gubbig melankoli för melankolins skull liksom. (Har överlag svårt för den där "spoken word över musik"-grejen, om inte själva texten råkar vara bra -- är lite svag för låten Losing Haringey med nån artist som kallar sig The Clientele t.ex.. Men annars tycker jag bara det känns slappt.)
Så jag är kanske inte så värst deprimerad. Mellan varven har jag rentav varit lite glad, men mest är jag spretig, småtrött och ofokuserad. Ibland såpass ofokuserad att jag undrar om jag på riktigt har nåt fel på hjärnan, får konstiga hjärnsläpp ofta. Orkar bara med det nödvändigaste i form av jobb, dagliga promenader, min personliga hygien och att städa hemma. Att ta tag i ytterligare, potentiellt meningsskapade projekt som kanske kunnat ge tillbaka lite livsgnista verkar det inte riktigt finnas energi över till. Nåt självhjälpigt, kanske att få ordning på mina matvanor hade varit trevligt -- är lite trött på att gå upp tre kilo om året och långsamt växa ur hela min garderob, men jaja. Kan tydligen inte planera nånting, jag bara halkar omkring. Det är semester snart och jag är redan nu frustrerad över hur lite jag kommer hinna med. Vill som vanligt sy, och städa hemma. Har olika luktproblem i lägenheten, suck pust stön palla. Vet inte om det är mitt fel eller nåt med huset. I rummet (har bara ett) luktar det ofta lite sunkigt och sötaktigt, som en blandning av gamla proteinpinnar och andedräkt, och i badrummet surt -- tror det är nån rörfog under tvättstället som inte sluter tätt ordentligt men orkar inte ta tag i det. Allt som har med avloppshantering att göra är så jävla vidrigt att jag liksom måste ta sats ordentligt inför det. Plus att min lättare hoarding-problematik har gjort att rätt mycket prylar ackumulerats så vore ju skönt att städa ur några lådor också.
Men ja, har ju inga direkta praktiska problem i livet så man får ju vara glad. Jag känner mig ensam, vad det nu ens betyder för en som levt hela sitt vuxna liv som en enstöring. Reflekterade nyligen att jag håller på att glida ifrån mina föräldrar också nu, ja främst mamma då som ju alltid varit mitt största stöd i livet. När jag bodde i Linköping höll vi kontakt varje vecka, sen sågs vi nästan varje vecka när jag flyttade tillbaka till Gbg, men nu har hon typ flyttat till sommarstugan och vanan att prata i telefon har vi kommit ur. Och jag drar mig för att komma till sommarstugan så ofta, det är väl mysigt, men knöligt att komma dit, övernattning krävs m.fl. m.fl. skäl som jag struntar i att gå in på.
In other news finns det fortfarande bara jättelånga och jättekorta kjolar i alla affärer och nu har det varit så i tio år tror jag. I väntan på den knälånga kjolens återkomst avslutar jag nu denna litania