Åh, jag har så mycket att göra. Det känns som att jag liksom är uppdelad i olika celler som knappt kommunicerar med varandra så att jag måste växla mellan att vara olika personer. Vaknar på morgonen och ba "Vem är jag idag?". Har börjat plugga ryska grundkurs på universitetet nu, eftersom jag vill ha nån form av officiellt dokument på de kunskaper jag tillgodogjort mig de senaste fyra åren, och även kolla hur det känns att plugga. Rent kunskapsmässigt är det väl inte så mycket nytt. Det ingår lite lingvistisk terminologi också, fonetik, grammatik m.m. vilket är kul så klart (jag har fått ett jättefint kompendium med titeln Grundläggande grammatik för begynnande slavister), men jag hade redan koll på det mesta där också. Men det är ändå en del småjobb med inlämningsuppgifter och annat.
Apropå "växla mellan att vara olika personer" tänkte jag säga nåt om filmen The Substance som jag såg i tisdags (känns redan som en månad sedan, men i alla fall). Jag har börjat titta ganska mycket på film på bio de senaste åren. Har en liten lista över vilka filmer jag sett i år och detta var nummer femton. Det är så skönt att bara sitta i en ren, mörk biosalong och fokusera på filmen -- underbart att slippa min plottriga ostädade lägenhet. I alla fall så tyckte jag jättemycket om filmen. Kände mig väldigt underhållen under filmens gång och liksom uppiggad efteråt. Har ju själv varit lite besatt av åldrande och nojat mycket över att man ska börja se gammal ut snart, o.s.v. så jag var lite på samma våglängd där. (Faktum är att jag samma dag som jag såg filmen hade varit och hämtat ett stort paket med hudvårdsprodukter.)
Sen lyssnade jag på En varg söker sin pod där poddaren Caroline sågade filmen, men stängde av efter halva avsnittet. Jag brukar gilla att lyssna på andras åsikter när jag sett en film, det är mysigt att känna sig som en del av "the conversation", men i det här fallet tyckte jag det förstörde lite eftersom jag nu gillade filmen så mycket. Fick också känslan av att Caroline hade tittat lite slarvigt på filmen.
Ja, det är väl sant att det finns en del "logiska luckor" i berättelsen. Just det där med vilken tid filmen utspelar sig i tänkte jag inte ens själv på men jo, det stämmer att just tevebranschen, som huvudpersonen jobbar inom, inte är så relevant idag som det framställs i filmen. (Och nej, filmen utspelar sig inte på 90-talet som Caroline i sin "generösa tolkning" sa -- huvudpersonen har en smartphone t.ex. så det ska uppenbarligen föreställa nutid.) En annan lite ologisk sak är ju att huvudpersonen plötsligt, vid 50 års ålder (inte 61, det är Demi Moores verkliga ålder) blir så besatt av sitt utseende och sin ålder att hon är redo att ta till så dramatiska åtgärder. Hon verkar ju ganska samlad och harmonisk i början av filmen, och sen har hon en dålig dag där hon bl.a. oväntat får sparken och råkar ut för en obehaglig bilolycka. Sen blir hon liksom psykad in i att börja använda preparatet på nåt sätt, trots att hon dittills uppenbarligen inte varit så besvärad av sitt utseende. Inte så psykologiskt trovärdigt kanske. Också lite småmärkligt att hon, från början en trevlig och samlad medelålders kvinna, uppenbarligen inte har något socialt liv över huvud taget (hade hon haft det hade ju allt spring med att vara två olika personer blivit ännu stressigare att hålla ihop).
Caroline och Liv pratade om att regissören till filmen förmodligen var "i 39-årsåldern" när hon skrev manuset eftersom man tydligen då går igenom en fas av att vara besatt av sitt utseende och åldrande. När man är runt 45, som de själva är, så har det tydligen gått över (jamen grattis hörni). Nu stämmer ju detta uppenbarligen på mig då jag är 40 och det är mycket de senaste åren som jag tänkt på sånt här. Att man kommer att bli ful, bli "en möbel", smälta in i bakgrunden, ingen kommer att vilja umgås med en o.s.v.. Är besatt av överläppar, har fått en ful rynka på min egen överläpp och det känns som att den syns från månen typ. Just det där med hur ful ens mun blir när man blir gammal är så deppigt. Mina läppar är en av få saker i mitt utseende som jag brukat få komplimanger för.
I ALLA FALL. Jag är för otålig för att orka skriva egentligen. Kanske har de rätt om 39-årsåldern, man kanske slutar orka bry sig till slut (hoppas), fast jag tycker det känns lite väl avfärdande med tanke på att skönhetsbranschen omsätter x antal miljarder och... ja, det finns väl ändå ett kulturellt narrativ om att kvinnor bryr sig mycket om sitt utseende och inte vill se gamla ut liksom? Är det plötsligt inte sant längre nu? (I början av avsnittet var det en flera minuter lång diskussion om Demi Moores röv och huruvida den var manipulerad på nåt sätt för att vara fulare för handlingens skull, Caroline tyckte att Demi som ju ändå tagit hand om sitt utseende och är snygg för sin ålder inte kunde ha en så platt trist rumpa. Skulle en sån konversation över huvud taget kunnat äga rum i ett samhälle där folk hade en chill attityd till utseende?)
Tycker i alla fall att de logiska luckorna i filmen kan ursäktas eftersom filmen inte direkt försöker vara realistisk ändå. Den är mer som en stiliserad, handlingsdriven, ibland väldigt övertydlig, skruvad saga berättad i färgglada tablåer. Egentligen brukar jag inte alls gilla såna här berättelser men den här gången blev jag fångad och upplevde nånting som kändes som katarsis i slutet av filmen. Jag tyckte att den fångade just den där klaustrofobiska känslan av att vara besatt av sin kropp, att kroppen känns som ett fängelse. Sen kan jag föreställa mig att filmen känns fånig för den som liksom är "over it" och känner att den är helt okej med sin kropp och sitt åldrande, men det känns också lite B att shamea folk för att de är besatta när samhällsklimatet uppmuntrar till det. Som den där gamla vanliga dubbelbestraffningen, att man får lära sig att man måste vara snygg, men om man bryr sig om det får man höra att man är fåfäng och pinsam. I alla fall. Vi kvinnor i 39-årsåldern ska väl också få ha kul på bio?!
