Måste tillbaka till jobbet igen nu efter två och en halv veckas ledighet, och humöret är väl inte på topp. Vet inte varför det känns så tungt egentligen. Jag har två arbetsuppgifter att ta tag i, och är lite orolig över hur det ska gå, speciellt med den ena uppgiften, och sen måste jag balansera den med den andra vilket jag är dålig på. Att planera när jag har flera saker samtidigt alltså. Dessutom måste jag inviga en ny arbetsdator, hatar att krångla med teknik och prylar. Men det får väl ordna sig. Skulle vilja åka in till kontoret då jag bara hängt i min lägenhet så mycket på sistone men med nuvarande busväder (kuling och blandad nederbörd) är det kanske bäst att jag stannar hemma. Varit inomhus hela dagen idag. Men köpt en biobiljett till i övermorgon i alla fall, Nosferatu.
Under ledigheten har jag ägnat mig mycket åt Barbie-hobby vilket väl har tagit upp mer och mer plats i mitt liv på sistone, köpt fler Barbies och hållit på och sytt kläder till dem etc.. (Nu senast en ganska ful jacka i roséguldlamé, som jag tog från en scrunchie från Dollar store. Ja en scrunchie räcker ganska långt till en Barbiedocka, de är ju ganska små. Men är nöjd för jag lyckades testa och justera mönstret som jag gjort, och nu kan jag sy fler förhoppningsvis lite snyggare jackor.) Jag har så sjukt blandade känslor inför denna hobby. Ja, jag har alltid älskat Barbie sen jag var liten, och jag har faktiskt aldrig slutat tänka på att jag vill detta. För cirka tio år sedan köpte jag nån docka och sen dess har väl den hemliga samlingen växt pö om pö, även om vartenda inköp har varit associerat med en sorts olust. Det som ändrats den senaste tiden är att jag börjat titta på docksamlares innehåll på sociala medier etc. och blivit influerad av det. Man blir ju ändå lite uppmuntrad när man ser att andra, till synes hyfsat normala människor håller på med det. Men det i sig betyder ju inte att jag är normal liksom, och jag känner mig inte särskilt normal heller och det är väl inte så mycket att göra åt det kanske. Men ändå.
Ska jag försöka analysera vad det är som känns jobbigt är det kanske i första hand att det är en sån osocial hobby, att jag kanske i stället hade kunnat ägna tiden åt nånting som man kan omsätta i att vara mer social. För det känns lite som att jag är på väg att ge upp hoppet om mig själv som social varelse och det är deppigt att tänka på. Kanske kunde jag t.ex. jobba lite på min egen garderob i stället för dockornas. Jag har en fulperiod just nu och har tappat intresset för kläder nästan helt och hållet. Går runt i samma slappa svarta tröja och dito kjol jämt. (Menar inte att jag borde köpa fler kläder men borde verkligen rensa ur och organisera garderoben -- det finns förmodligen saker där som jag fortfarande kan ha men har glömt bort.) Och själva hobbyn vågar jag ju inte prata om så det är ju inget man kan ha som konversationsmaterial. Sen blir det ju inte direkt lättare att upprätthålla en prydlig miljö i min etta på 35 kvadrat. Är redan värdelös på att hålla det fint här och allt skräp överallt bidrar förmodligen inte till min mentala hälsa på nåt positivt sätt.
Skulle kunna prata mer om det här och annat, jag orkar sällan skriva men ska väl jobba på att komma i säng nu då (vaknat typ ett på eftermiddagen under hela ledigheten så det lär ju inte gå så bra).
