Sen ett tag tillbaka befinner jag mig i en sån där hatklick-driven algoritmisk rundgång som handlar om Carrie Bradshaw, huvudpersonen från tv-serien Sex and the City. Detta trots att jag aldrig har tittat seriöst på tv-serien (jag såg ibland avsnitt när den gick i repris på kvällarna runt 2003-2004, när jag bodde i studentkorridor, och minns den visserligen som ganska underhållande). Men jag är så fascinerad av hur vissa ungdomar verkar tänka kring populärkultur över huvud taget att jag ibland inte kan låta bli att titta på de där videorna. Som alltså handlar om hur Carrie är som person (om hon hade varit på riktigt, vill säga). Hurdan hennes moraliska karaktär är. Detta verkar på riktigt vara den enda linsen som en del människor är förmögna att betrakta berättelser genom, och det får mig verkligen att känna mig som en utomjording.
Folk på internet dissekerar Carries beteende i olika situationer och huruvida det var okej eller inte. Oftast inte. De verkar anse att hon var en dålig kompis, speciellt mot den prudentliga och rejäla Charlotte, men det de är argast på är så klart att hon var otrogen. Mot stackars Aidan eller vem det nu var. Nu skrev jag en utvikning om det här med synen på otrohet i vår kultur och hur den förändrats, och det blev alldeles för långt. Kanske gör det till ett separat inlägg. Men i korthet: Otrohet och triangeldramer har ju länge varit ett standardgrepp när det gäller att konstruera berättelser, och är en stapelvara i teveserier, romaner och filmer. Och nu har alltså Gen Z bestämt att otrohet är ett tilltag i nivå med... ja, att sparka ett spädbarn i ansiktet eller nåt. Upplagt för kulturkrock, alltså.
De här människorna gillar ofta Jane Eyre för att de verkligen känner att de kan identifiera sig med hjältinnan, eftersom hon är god. En redig tös med hjärtat på rätta stället, typ. Antar att det är så de ser sig själva då? Grattis, hörni. Jag tycker att Jane är en ganska präktig trist typ, även om jag hade en del behållning av boken. (Klart man känner sympati för henne när Mr. Rochester flörtade med den där andra tjejen vilket sen visade sig vara att medvetet grepp för att göra stackars Jane svartsjuk. Mr. Rochester överlag är väldigt bra observerad, han känns -- trots att boken är uppåt 200 år gammal -- precis som en sån där pretentiös misogyn låtsasdjup snubbe man träffat på en fest. Skitjobbig kille men ändå trovärdigt att Jane faller för honom. Kul att han trillade ner från ett tak och blev blind sen. Höhö.) De är också besatta av saker som är s.k. wholesome, d.v.s. när det är så där barnsligt rar och totalt avsexualiserad stämning.
Man måste inte kunna identifiera sig, en upplevelse av en berättelse står och faller inte med det, men det hjälper väl. Jag har mycket lättare för att identifiera mig med moraliskt gråa figurer själv. Ser verkligen inte mig själv som nåt jädra dygdemönster. (Ja, egentligen är jag väl varken en dålig eller bra person i relationer med andra, eftersom jag knappt har några, men jag känner mig inte som en "god" människa inuti.) Jag vet på riktigt inte vad de här människorna ens vill ha ut av konst och litteratur. Att kultur ska vara nån sorts instruktionsbok för hur man är den ultimata människan, typ? Låter svintråkigt, tycker en annan. Jag vill ju läsa om folks mörka drifter etc..
I alla fall, vad beror allt detta på? Orkar inte skriva om det men här är några uppslag: Cancel culture och virtue signaling (dagens ungdomar minns inte en tid där kändisar inte fick löpa gatlopp för att de gjort eller sagt nåt fel), feminismen och att vissa av dess idéer trots allt blivit mainstream, å andra sidan backlashen mot feminismen och fascismens återkomst, den allmänna bristen på framtidstro, romantikens död och kvinnors avförtrollning när det gäller män. Alltså en sorts blandning av vänster- och högertendenser: Å ena sidan en sorts woke besatthet av att ha en perfekt uppsättning politiskt korrekta åsikter och aldrig nånsin kunna klandras för att ha betett sig fel, och å andra sidan gammal vanlig konservativ kvinno- och kultursyn.
Allt detta gör att vi liksom har mindre yta att stå på. Det blir viktigare att vara moralisk och duktig. Att vara yvig, romantisk, slarvig, hedonistisk och lösaktig är totalt ute. Kanske att västvärldens besatthet av det autentiska jaget och att jaga alla sina drömmar och begär hela tiden liksom peakade under åttiotalisternas ungdom, och att man börjar se nån sorts motreaktion mot det nu. Kanske är det också en reaktion på att det politiska läget i världen känns mer allvarligt nu. Den relativa "end of history"-stämningen som präglade min ungdom är borta, det känns som fel läge att bara tänka på sig själv hela tiden.
Tänker på Hannah från Girls också, hon (och hennes skapare Lena Dunham) är tydligen också en väldigt hatad figur och kanske ett exempel på lite samma sak. Nån sorts frigjorda kvinnor med problematiska privatliv, stundtals sviktande mental hälsa och mer eller mindre tvivelaktig karaktär. (Även om Hannah, i motsats till Carrie, även lät sin tvivelaktiga karaktär gå ut över sitt midjemått.) Minns att Girls, tillsammans med några andra lite liknande verk från samma era -- vet inte exakt vilka, kanske den där Fleabag som jag aldrig orkat se då den ligger på nån gudsförgäten streamingtjänst -- diskuterades en del på 10-talet som en sorts revolution inom kvinnoskildringar. Snacket lät typ så här: Hurra, äntligen kvinnliga figurer som får ha lite bredd och nyanser, wow. Tänk vad feminismen har kommit långt. Sen var det några som buttert påpekade att bara vita medelklasskvinnor fick ha bredd och nyanser, vilket väl var sant också, men nu verkar inte vi få ha det heller längre. Jahapp.
