39-årsåldern

Åh, jag har så mycket att göra. Det känns som att jag liksom är uppdelad i olika celler som knappt kommunicerar med varandra så att jag måste växla mellan att vara olika personer. Vaknar på morgonen och ba "Vem är jag idag?". Har börjat plugga ryska grundkurs på universitetet nu, eftersom jag vill ha nån form av officiellt dokument på de kunskaper jag tillgodogjort mig de senaste fyra åren, och även kolla hur det känns att plugga. Rent kunskapsmässigt är det väl inte så mycket nytt. Det ingår lite lingvistisk terminologi också, fonetik, grammatik m.m. vilket är kul så klart (jag har fått ett jättefint kompendium med titeln Grundläggande grammatik för begynnande slavister), men jag hade redan koll på det mesta där också. Men det är ändå en del småjobb med inlämningsuppgifter och annat.

Apropå "växla mellan att vara olika personer" tänkte jag säga nåt om filmen The Substance som jag såg i tisdags (känns redan som en månad sedan, men i alla fall). Jag har börjat titta ganska mycket på film på bio de senaste åren. Har en liten lista över vilka filmer jag sett i år och detta var nummer femton. Det är så skönt att bara sitta i en ren, mörk biosalong och fokusera på filmen -- underbart att slippa min plottriga ostädade lägenhet. I alla fall så tyckte jag jättemycket om filmen. Kände mig väldigt underhållen under filmens gång och liksom uppiggad efteråt. Har ju själv varit lite besatt av åldrande och nojat mycket över att man ska börja se gammal ut snart, o.s.v. så jag var lite på samma våglängd där. (Faktum är att jag samma dag som jag såg filmen hade varit och hämtat ett stort paket med hudvårdsprodukter.)

Sen lyssnade jag på En varg söker sin pod där poddaren Caroline sågade filmen, men stängde av efter halva avsnittet. Jag brukar gilla att lyssna på andras åsikter när jag sett en film, det är mysigt att känna sig som en del av "the conversation", men i det här fallet tyckte jag det förstörde lite eftersom jag nu gillade filmen så mycket. Fick också känslan av att Caroline hade tittat lite slarvigt på filmen.

Ja, det är väl sant att det finns en del "logiska luckor" i berättelsen. Just det där med vilken tid filmen utspelar sig i tänkte jag inte ens själv på men jo, det stämmer att just tevebranschen, som huvudpersonen jobbar inom, inte är så relevant idag som det framställs i filmen. (Och nej, filmen utspelar sig inte på 90-talet som Caroline i sin "generösa tolkning" sa -- huvudpersonen har en smartphone t.ex. så det ska uppenbarligen föreställa nutid.) En annan lite ologisk sak är ju att huvudpersonen plötsligt, vid 50 års ålder (inte 61, det är Demi Moores verkliga ålder) blir så besatt av sitt utseende och sin ålder att hon är redo att ta till så dramatiska åtgärder. Hon verkar ju ganska samlad och harmonisk i början av filmen, och sen har hon en dålig dag där hon bl.a. oväntat får sparken och råkar ut för en obehaglig bilolycka. Sen blir hon liksom psykad in i att börja använda preparatet på nåt sätt, trots att hon dittills uppenbarligen inte varit så besvärad av sitt utseende. Inte så psykologiskt trovärdigt kanske. Också lite småmärkligt att hon, från början en trevlig och samlad medelålders kvinna, uppenbarligen inte har något socialt liv över huvud taget (hade hon haft det hade ju allt spring med att vara två olika personer blivit ännu stressigare att hålla ihop).

Caroline och Liv pratade om att regissören till filmen förmodligen var "i 39-årsåldern" när hon skrev manuset eftersom man tydligen då går igenom en fas av att vara besatt av sitt utseende och åldrande. När man är runt 45, som de själva är, så har det tydligen gått över (jamen grattis hörni). Nu stämmer ju detta uppenbarligen på mig då jag är 40 och det är mycket de senaste åren som jag tänkt på sånt här. Att man kommer att bli ful, bli "en möbel", smälta in i bakgrunden, ingen kommer att vilja umgås med en o.s.v.. Är besatt av överläppar, har fått en ful rynka på min egen överläpp och det känns som att den syns från månen typ. Just det där med hur ful ens mun blir när man blir gammal är så deppigt. Mina läppar är en av få saker i mitt utseende som jag brukat få komplimanger för.

I ALLA FALL. Jag är för otålig för att orka skriva egentligen. Kanske har de rätt om 39-årsåldern, man kanske slutar orka bry sig till slut (hoppas), fast jag tycker det känns lite väl avfärdande med tanke på att skönhetsbranschen omsätter x antal miljarder och... ja, det finns väl ändå ett kulturellt narrativ om att kvinnor bryr sig mycket om sitt utseende och inte vill se gamla ut liksom? Är det plötsligt inte sant längre nu? (I början av avsnittet var det en flera minuter lång diskussion om Demi Moores röv och huruvida den var manipulerad på nåt sätt för att vara fulare för handlingens skull, Caroline tyckte att Demi som ju ändå tagit hand om sitt utseende och är snygg för sin ålder inte kunde ha en så platt trist rumpa. Skulle en sån konversation över huvud taget kunnat äga rum i ett samhälle där folk hade en chill attityd till utseende?)

Tycker i alla fall att de logiska luckorna i filmen kan ursäktas eftersom filmen inte direkt försöker vara realistisk ändå. Den är mer som en stiliserad, handlingsdriven, ibland väldigt övertydlig, skruvad saga berättad i färgglada tablåer. Egentligen brukar jag inte alls gilla såna här berättelser men den här gången blev jag fångad och upplevde nånting som kändes som katarsis i slutet av filmen. Jag tyckte att den fångade just den där klaustrofobiska känslan av att vara besatt av sin kropp, att kroppen känns som ett fängelse. Sen kan jag föreställa mig att filmen känns fånig för den som liksom är "over it" och känner att den är helt okej med sin kropp och sitt åldrande, men det känns också lite B att shamea folk för att de är besatta när samhällsklimatet uppmuntrar till det. Som den där gamla vanliga dubbelbestraffningen, att man får lära sig att man måste vara snygg, men om man bryr sig om det får man höra att man är fåfäng och pinsam. I alla fall. Vi kvinnor i 39-årsåldern ska väl också få ha kul på bio?!

Blahna del Passé rider igen

Babblade ju om depression förra gången, men redan då noterade jag att jag inte kände mig så deppig just när jag skrev, och faktum är att jag inte har haft några såna där riktigt djupa humördalar sen dess. Jo, har väl som vanligt känt mig lite låg på eftermiddagarna och kvällarna, när jag trampar runt på min stupid walk för min stupid mental health, och haft de där typiska oroliga stämningarna runt midnatt. Jag börjar bli väldigt van nu, nästan så att jag mentalt himlar med ögonen när de där typiska depp-tankarna kommer. Men har inte upplevt nåt i nivå med de hemska humören jag hade förra månaden. Minns att jag nån dag gick Kungsgatan fram (ja redan det i sig var väl ingen humörhöjare kanske, men pallar inte alltid att traska omkring på Hisingen så åker ibland in till stan) och den där värdelösa gamla "Wear Sunscreen"-låten kom på Spotify och jag blev så jävla arg så jag ville slänga telefonen i gatan. Cherish the beauty and power of your youth, eller vad det är gubben säger, för att sedan själv direkt konstatera att det inte ens är nån mening att försöka få ungdomar att förstå sånt eftersom de lever mitt i det, men trust me, om 20 år kommer du att se tillbaka och blablbalablbalabla. Så vad är poängen ens en gång med att säga det, att få oss medelåldringar att må kasst eller? Det är 20 år senare för mig nu (och dessutom hade jag inte särskilt kul när jag faktiskt var ung) och att hålla mig positiv inför framtiden är liksom ett ständigt jobb, som inte direkt blir lättare av den där gamla dängan. Alltså jag förstår verkligen inte vad intentionen med den låten är, nån sorts gubbig melankoli för melankolins skull liksom. (Har överlag svårt för den där "spoken word över musik"-grejen, om inte själva texten råkar vara bra -- är lite svag för låten Losing Haringey med nån artist som kallar sig The Clientele t.ex.. Men annars tycker jag bara det känns slappt.)

Så jag är kanske inte så värst deprimerad. Mellan varven har jag rentav varit lite glad, men mest är jag spretig, småtrött och ofokuserad. Ibland såpass ofokuserad att jag undrar om jag på riktigt har nåt fel på hjärnan, får konstiga hjärnsläpp ofta. Orkar bara med det nödvändigaste i form av jobb, dagliga promenader, min personliga hygien och att städa hemma. Att ta tag i ytterligare, potentiellt meningsskapade projekt som kanske kunnat ge tillbaka lite livsgnista verkar det inte riktigt finnas energi över till. Nåt självhjälpigt, kanske att få ordning på mina matvanor hade varit trevligt -- är lite trött på att gå upp tre kilo om året och långsamt växa ur hela min garderob, men jaja. Kan tydligen inte planera nånting, jag bara halkar omkring. Det är semester snart och jag är redan nu frustrerad över hur lite jag kommer hinna med. Vill som vanligt sy, och städa hemma. Har olika luktproblem i lägenheten, suck pust stön palla. Vet inte om det är mitt fel eller nåt med huset. I rummet (har bara ett) luktar det ofta lite sunkigt och sötaktigt, som en blandning av gamla proteinpinnar och andedräkt, och i badrummet surt -- tror det är nån rörfog under tvättstället som inte sluter tätt ordentligt men orkar inte ta tag i det. Allt som har med avloppshantering att göra är så jävla vidrigt att jag liksom måste ta sats ordentligt inför det. Plus att min lättare hoarding-problematik har gjort att rätt mycket prylar ackumulerats så vore ju skönt att städa ur några lådor också.

Men ja, har ju inga direkta praktiska problem i livet så man får ju vara glad. Jag känner mig ensam, vad det nu ens betyder för en som levt hela sitt vuxna liv som en enstöring. Reflekterade nyligen att jag håller på att glida ifrån mina föräldrar också nu, ja främst mamma då som ju alltid varit mitt största stöd i livet. När jag bodde i Linköping höll vi kontakt varje vecka, sen sågs vi nästan varje vecka när jag flyttade tillbaka till Gbg, men nu har hon typ flyttat till sommarstugan och vanan att prata i telefon har vi kommit ur. Och jag drar mig för att komma till sommarstugan så ofta, det är väl mysigt, men knöligt att komma dit, övernattning krävs m.fl. m.fl. skäl som jag struntar i att gå in på.
In other news finns det fortfarande bara jättelånga och jättekorta kjolar i alla affärer och nu har det varit så i tio år tror jag. I väntan på den knälånga kjolens återkomst avslutar jag nu denna litania

Blahna Del Passé

Tror på riktigt att jag börjar närma mig att kvala för depression nu. Mitt humör har väl överlag blivit sämre och sämre de senaste fem åren, men nu känns det som att jag är på dåligt humör betydligt oftare än bra, och nästan dagligen (vanligtvis under eftermiddagen och kvällen) sjunker jag ner i nån sorts misär-grop. Fast just nu är jag för en gångs skull på ganska bra humör, så jag kanske valde ett dåligt tillfälle att skriva. Man har ju ingen lust att dyka ner i de där trista tankarna när de för en gångs skull lämnar en i fred. Sitter och dricker rosébubbel -- antar att jag dricker ganska ofta på torsdagar. Ja, jag vet att det inte är bra att dricka när man är deprimerad. Det har väl blivit en vana sen jag flyttade tillbaka till Gbg för sju år sen (i min ungdom drack jag aldrig utom när jag hälsade på mamma och pappa, och vid enstaka tillfällen med jämnåriga om jag råkade bli bjuden nånstans). Har ju funderat på om jag borde försöka sluta men alkoholen har liksom den där statusen av "nåt att se fram emot", och jag har inte så mycket sånt i mitt liv just nu.

Sen mitt senaste psykbryt har jag inte hört nånting från Personerna. Jag trodde vi skulle ses förra helgen, det var snack om det den där eftermiddagen, men ingen tog initiativ. Kanske för att det var för dåligt väder, kanske av nån annan anledning, jag vet inte, jag vet ju aldrig nånting om vad nån av dem tycker eller tänker och ibland driver det mig nästan till vansinne. Nu har chatten varit helt tyst i nästan tre veckor och jag går runt och tänker på att jag måste komma över alltihopa, typ. Sluta tänka på dem. Låtsas att de inte finns. Och vad ska det bli av mig sen. Vad har jag att se fram emot? Att åldras. Har svårt att komma på några projekt som känns kul. Det verkar som att jag helt eller delvis tappat förmågan att njuta av nästan allt jag njutit av förut -- lyssna på musik, fantisera om killar, göra mig fin på olika sätt (kläder o.s.v.), allt är liksom ofrånkomligen ihoplänkat med min ungdom som rinner bort nu. Jag har haft ett enormt libido en gång i tiden och nu har det krympt ihop till ingenting och jag vet inte riktigt vem jag är utan det, det känns så sorgligt. Ja, jag var deppig som fan när jag var ung också men då kunde jag förlora mig i fantasier i alla fall. Och nu är det meningen att man snart ska bli nån sorts grå tant och jag känner verkligen noll pepp.

Ja, som sagt, just nu är jag egentligen inte så deppig så orkar inte skriva mer om den här skiten. får se när vi hörs igen.

tips för lipsillar

Jaha, dag två av hjärtesorg nu igen då. Jag skriver ner hur dåligt jag mår på en skala från 0-5 ledsna gubbar i kalendern varje dag, igår var det 5, får se vad jag skriver idag. Kanske bara 1-2 än så länge men det brukar ju ofta bli värre mot kvällen. Inte gråtit nånting än idag men ögonen är fortfarande svullna och det känns lite ömt i näsan. I alla fall här är några saker som hjälpt lite grann för mig:

-- Jag hatar ju egentligen hudvård, men det kan ju ändå vara ganska skönt att tvätta ansiktet och smörja in sig när man gråtit mycket. Jag gillar ögongelen från Emma S., använde den alltid förr men nu har jag börjat använda ögonkrämer som är mer anti-age o.s.v., men en svalkande gelprodukt är väldigt skön i såna här lägen. Skonsam utan aktiva ingredienser o.s.v., men återfuktar och ska ha en avsvällande effekt p.g.a. koffein. En annan produkt som är väldigt skön på ett rödgråtet ansikte är en sån där fuktsprej, det är i stort sett bara vatten och förmodligen 100% verkningslöst vad gäller hudvårdande egenskaper, men jag har en från Lumene t.ex.. (Stor bonus med sprejflaskor för kladdhatare som jag, att man slipper ta i huden.)

-- Produktivitet, jag är ju väldigt långt ifrån en workaholic men kan kännas bra att hålla sig upptagen och försöka få lite extra saker gjorda på jobbet. Hobbyprojekt funkar också bra, det kan vara ett bra tillfälle att ta tag i det där sömnadsprojektet eller vad det kan vara. Självhjälpiga projekt/att starta "goda vanor" kan också vara bra men kanske inte om man tar dem till överdrift (börja tokbanta eller träna som en galning, om man inte gör det annars, känns ju bara destruktivt). Planera framåt, kanske man är bjuden till nån fest framöver eller ska på nån resa, då kan man börja planera outfits och sånt redan nu typ, annars boka in nån aktivitet.

-- Träning i allmänhet, gick ut och sprang idag (springer bara korta rundor för humörets skull) och det började regna. Jag tycker verkligen att det är skönt att springa i regn så det kändes jättebra.

-- Lyssna på podcasts om "intressanta ämnen" typ

-- Ovanstående punkter har ju mycket hamnat om distraktion, som är bra i de flesta former, men problemet är ju när man ska sova för då kommer tankarna gärna tillbaka. Har inget jättebra tips här men nässprej för att kunna andas ordentligt tycker jag att man kan unna sig de dagarna när det är som värst. Samt ett glas vatten vid sängen, känns som att man blir så uttorkad av gråtandet. Annars får man väl försöka mindfulnessa sig till sömns så gott man kan. Har man kommit in i ett gråtstim så blir det som nån sorts självgående spasmer som kommer och går. Man kan försöka ta några djupa andetag och tänka på ingenting när man känner att det kommer en snyftattack, ibland funkar det för att mota bort den. Men det kan ju också kännas skönt att bara låta gråtattacken ha sin gång, det har säkert nån form av reglerande effekt på känslorna och kroppen, även om det är jobbigt när det har hållit på länge.

Ладно, я домой ...

 Känns som att jag nästan bara skriver här när jag är ledsen för att jag försökt umgås med Personerna och upplever att det blev fel, och nu har det hänt igen. Men kanske inte borde skriva så mycket om det för då kanske jag börjar gråta igen. Säger bara en sak -- ska aldrig i livet försöka vara nykter vid en sån sammankomst igen, om inte alla är nyktra. Jag hade nån idiotisk idé om att jag skulle vara nyttig och inte dricka alkohol idag igen, hade redan druckit några dagar i rad (inga större mängder visserligen), brukar inte dricka på söndagar etc.. Var dessutom lite inställd på att det inte skulle bli nån alkohol eftersom det var tänkt att vi skulle ha picknick utan medhavda saker, utan bara köpa mat innan i en affär, men vi hamnade i en bar av väderskäl. I alla fall, fuck a bunch of that (nykterhet menar jag). Ja, vissa sociala genier som är fantastiska på att konversera kan komma undan med det, men om man inte dricker så sitter man ju bara där och signalerar att man egentligen inte vill vara där liksom. Ska man hålla käften kan man lika gärna dricka sprit och hålla käften. 

Inte för att alkohol alltid hjälper mot den där förhatliga tunghäftan som kommer ibland, det är olika. Det är nog delvis en fråga om förhållanden runtomkring, vilka som är där, vad de pratar om (snälla inte skidåkning), miljön. Idag hade jag lite svårt att hänga med eftersom alla satt runt ett avlångt bord, det var lite bullrigt från gatan invid, dessutom tror jag tyvärr att min hörsel håller på att bli lite kass. Ofta är det som att det blir värre och värre allteftersom, ju mindre man pratar desto mer fastnar man i sitt huvud och så blir man ännu tystare. Jag tror också att det kan vara en fråga om hjärnans tillstånd just den dagen. Jag kan ha dagar där jag känner mig snabbtänkt och då kan jag få in relativt många serve:ar i konversationen, men ibland är man bara för trög för att kunna få ur sig ett jävla ord. Konversation, speciellt i stor grupp, kräver att man är lite alert så man kan samordna info som kommer från alla håll samtidigt och snabbt göra nåt vettigt av den (vilket ju inte brukar vara nån paradgren för oss som befinner oss på det gamla go'a Spektrumet). Och ja, om det är en fråga om att man känner sig lite slö i huvudet just den dagen, så hjälper ju alkohol inte med det, utan tvärtom. Är det bara en fråga om nerver så är det ju annorlunda, då kan alkohol funka finfint.

Försöker tänka att 1. de andra tänker nog inte så mycket på att jag är tyst (har nämligen en tendens, varenda gång sånt här händer, att katastroftänka att det har nog är slutet på hela mitt sociala liv och jag aldrig kommer bli bjuden nånstans igen), och 2. att jag liksom inte är skyldig dem nåt (t.ex. att vara spirituell och rolig att umgås med), på samma sätt som de inte är skyldiga mig nåt, eftersom vi inte är särskilt nära vänner. Den där sista tanken känns mer bitterljuv än egentligen tröstande. Jag har inga nära vänner. Jag kanske borde skaffa några men har ingen aning om hur. Om det hjälper mot att vara såhär jävla piss-ledsen som jag är nu, så hade ju det varit bra.

humören

Hej nu är det plötsligt mitten av april och jag sitter här med mitt glas vin en söndagskväll fast jag inte tänkt festa till det idag. Känns som att det redan har hänt för mycket det här året på nåt sätt, och jag känner mig lite snuvad på våren. Tänkt ett par gånger att det ska bli trevligt med påsk, men sen kommer jag på att den redan varit -- då hade jag redan flängt runt så mycket de föregående två helgerna (födelsedagsfest resp. weekendresa till Polen) att den knappt ens registrerades i minnet.

Jag vet inte om jag, objektivt sett, verkligen har mer aktiviteter i mitt liv nu än för några år sedan, men det känns så. Som att det är lite för mycket spring och för mycket för lella hjärnan att hålla reda på. Tidigare den här veckan var jag i Stockholm på ett event, och på söndag kväll när jag skulle ge mig av lyckades jag i mitt stressade tillstånd slänga nycklarna i stället för kompostpåsen i komposten. Men jag kunde inte göra nåt åt det så jag bara stängde luckan och flängde, i ett fruktansvärt upprört tillstånd, vidare iväg till spårvagnen till centralstationen. Fick byta lås för 2600 kronor när jag kom tillbaka hem. Sen på tåget upp lyckades jag dessutom lägga en flaska vatten i ryggsäcken utan att skruva på korken ordentligt, så allting inklusive min laptop blev nerblött, men datorn klarade sig som tur var i alla fall. I Stockholm kunde jag knappt sova på de tre dagarna så jag mådde ju sådär (plus allt himla "mingel" som är på de där eventen, jag är så värdelös på sånt, får kämpa för att inte trilla tillbaka i alla mina gamla mindervärdeskomplex) och det var nog inte jättemycket av infon på den där konferensen som gick in.

Men ja, nu har jag haft en lugn helg i alla fall och sen kanske en till, men sen måste jag flänga iväg igen till Spanien. Blir utmattad av blotta tanken och ser redan fram emot att komma hem. Sen hoppas jag att det inte blir några resor på ett tag.

Tror att jag är mer uppmärksam på mina humör, sinnesstämningar och måenden nu än när jag var ung. Att jag tänker på dem mer, lite som vädret, observerar dem, försöker förhålla mig neutralt och med nån sorts vetenskaplig nyfikenhet till dem. Jaha, idag känner jag mig nervös och har ångeststämningar av nån anledning. Jaha, idag hade jag noll energi och konstiga kroppssymptom (typ domningar i ansiktet och muskelsvaghet) och ville bara sova hela dagen. Jaha, idag var jag skitdeppig och låg. Jaha, idag var jag plötsligt euforisk? Kanske lite önsketänkande men jag tror att jag har lärt mig att hantera känslor lite bättre. Tänker att jag som ung liksom bara såg mina känslor som fakta. Om jag tänkte "jag är värdelös och ingen kommer nånsin att tycka om mig" så var det så. Nu, när såna tankar kommer, så tänker jag bara "jaha, det är väl nåt med min menstruationscykel eller blodsockret eller nåt". Tyvärr blir man ju inte mindre deppig av det, och en minut senare kommer lik förbannat en likadan sån tanke som man måste försöka neutralisera med nån snusförnuftig reflektion om att det kanske är för att man inte hunnit motionera så mycket på sistone, men man vet att man kommer må bättre till slut i alla fall. Kanske senare ikväll, kanske i morgon bitti, kanske nästa vecka.

Önskar att jag hann/orkade skriva lite mer, vet att det jag producerar här knappast är nåt större bidrag till mänskligheten men ändå skönt för trötthjärnan att få babbla av sig. Men nu ska jag dricka upp mitt örtte och sen ta mig an Projekt Gåochläggasig.

uppföljning av helgens sammanbrott

Mycket riktigt hade jag nån form av bryt i lördags, kunde inte alls njuta av mina tomma kalorier, min alkohol (billigt vitt vin i småflaska) och min lediga tid, och var väldigt uppriven hela kvällen. Igår söndag hade jag lyckats lugna ner mig lite men de där ledsamma känslorna av tomhet, längtan, vad det nu är gjorde sig påminda till och från. När det är som värst är det som att jag nästan känner att jag håller på att bli galen eller nåt. Som att mitt förstånd liksom vacklar av att försöka hålla ihop allting. På ytan ser det ut som ingenting, en chattkonversation bestående av totalt fyra mer eller mindre artiga meddelanden, men samtidigt är det nån del av mig som bestämt sig för att det är nån sorts katastrof.

Idag är jag mest irriterad och trött på alltihopa. Tänker på all skit som hänt i mitt liv och att jag ska behöva vara såhär sönder inuti, gå omkring och baxa runt det här bagaget. Aldrig kunna ha en normal vettig vänskapsrelation med nån, dras till människor som jag bara känner mig sådär jobbigt rädd för men fascinerad av. (nån video flimrade förbi i min Youtube-feed om att det här med "butterflies" är dåligt? Alltså att om man får fjärilar av magen av någon så är man förmodligen på väg in i en kass relation. jaha) Gå runt och längta efter nåt som förmodligen inte finns. Ja ja, igår kväll nån gång bestämde jag mig i alla fall för att inte släppa in några fler tankar om personen i huvudet och det har faktiskt gått helt okej hittills. Alltså, ibland släpps det ju igenom nån enstaka tanke men jag kan ju inte vara på min vakt exakt hela tiden.

(Vill bara lägga in en disclaimer här om att själva personen, som triggar mig på det här sättet, mig veterligen inte på något sätt är en dålig person eller så. Det är bara min anknytning till den som har blivit helt cocobananas på nåt sätt.)

Har en del projekt framöver i alla fall, ska till Stockholm på kurs senare i veckan och så vidare, måste planera nån resa till Spanien senare i vår, etc.. Plus lite hobbies och självhjälpsprojekt. Så finns mycket att distrahera sig med, hurra.

Спасибо но не могу

 Sa nej. Nu är jag uppriven så klart. Jag har ju som princip att tacka ja till allt som jag blir inbjuden till, om jag inte har förhinder. Ja, det var lite kort varsel (i morgon) och nej, jag har ingen speciell anknytning till den typen av musik (det är en konsert) och jag har väldigt svårt för folkmassor och höga ljud. Och jag vet inte när det gäller hens flickvän, har bara träffat henne en gång men hon var trevlig mot mig (tydligen är hon lite svartsjuk men ja hon verkar ju inte känna sig hotad av mig). Men jag har ju lite svårt att prata med människor jag knappt känner. Känner mig liksom intimidated av alla i hens bekantskapskrets. Vet inte varför hen ens vill att jag ska träffa dem.

Så jag bara skickade nåt dumt svar "tack men jag kan inte". Vad betyder det ens? Det lät så kryptiskt, lite dramatiskt nästan. 100% uppenbart att jag inte har nån egentligt ursäkt. (Hen har inte heller svarat.) Jag kunde ju åtminstone sagt det där om jag inte pallar folkmassor men tänkte det skulle låta så mesigt. Jag bara tänkte att jag inte orkar, att jag hellre vill vara hemma. Men nu kommer jag bara sitta där i morgon kväll och gråta ner i min jävla spaghettimiddag av en blandning av FOMO, skuldkänslor och gud vet vad. Fan vilken idiot man är.