moralistiska gen z?

Sen ett tag tillbaka befinner jag mig i en sån där hatklick-driven algoritmisk rundgång som handlar om Carrie Bradshaw, huvudpersonen från tv-serien Sex and the City. Detta trots att jag aldrig har tittat seriöst på tv-serien (jag såg ibland avsnitt när den gick i repris på kvällarna runt 2003-2004, när jag bodde i studentkorridor, och minns den visserligen som ganska underhållande). Men jag är så fascinerad av hur vissa ungdomar verkar tänka kring populärkultur över huvud taget att jag ibland inte kan låta bli att titta på de där videorna. Som alltså handlar om hur Carrie är som person (om hon hade varit på riktigt, vill säga). Hurdan hennes moraliska karaktär är. Detta verkar på riktigt vara den enda linsen som en del människor är förmögna att betrakta berättelser genom, och det får mig verkligen att känna mig som en utomjording.

Folk på internet dissekerar Carries beteende i olika situationer och huruvida det var okej eller inte. Oftast inte. De verkar anse att hon var en dålig kompis, speciellt mot den prudentliga och rejäla Charlotte, men det de är argast på är så klart att hon var otrogen. Mot stackars Aidan eller vem det nu var. Nu skrev jag en utvikning om det här med synen på otrohet i vår kultur och hur den förändrats, och det blev alldeles för långt. Kanske gör det till ett separat inlägg. Men i korthet: Otrohet och triangeldramer har ju länge varit ett standardgrepp när det gäller att konstruera berättelser, och är en stapelvara i teveserier, romaner och filmer. Och nu har alltså Gen Z bestämt att otrohet är ett tilltag i nivå med... ja, att sparka ett spädbarn i ansiktet eller nåt. Upplagt för kulturkrock, alltså.

De här människorna gillar ofta Jane Eyre för att de verkligen känner att de kan identifiera sig med hjältinnan, eftersom hon är god. En redig tös med hjärtat på rätta stället, typ. Antar att det är så de ser sig själva då? Grattis, hörni. Jag tycker att Jane är en ganska präktig trist typ, även om jag hade en del behållning av boken. (Klart man känner sympati för henne när Mr. Rochester flörtade med den där andra tjejen vilket sen visade sig vara att medvetet grepp för att göra stackars Jane svartsjuk. Mr. Rochester överlag är väldigt bra observerad, han känns -- trots att boken är uppåt 200 år gammal -- precis som en sån där pretentiös misogyn låtsasdjup snubbe man träffat på en fest. Skitjobbig kille men ändå trovärdigt att Jane faller för honom. Kul att han trillade ner från ett tak och blev blind sen. Höhö.) De är också besatta av saker som är s.k. wholesome, d.v.s. när det är så där barnsligt rar och totalt avsexualiserad stämning.

Man måste inte kunna identifiera sig, en upplevelse av en berättelse står och faller inte med det, men det hjälper väl. Jag har mycket lättare för att identifiera mig med moraliskt gråa figurer själv. Ser verkligen inte mig själv som nåt jädra dygdemönster. (Ja, egentligen är jag väl varken en dålig eller bra person i relationer med andra, eftersom jag knappt har några, men jag känner mig inte som en "god" människa inuti.) Jag vet på riktigt inte vad de här människorna ens vill ha ut av konst och litteratur. Att kultur ska vara nån sorts instruktionsbok för hur man är den ultimata människan, typ? Låter svintråkigt, tycker en annan. Jag vill ju läsa om folks mörka drifter etc..

I alla fall, vad beror allt detta på? Orkar inte skriva om det men här är några uppslag: Cancel culture och virtue signaling (dagens ungdomar minns inte en tid där kändisar inte fick löpa gatlopp för att de gjort eller sagt nåt fel), feminismen och att vissa av dess idéer trots allt blivit mainstream, å andra sidan backlashen mot feminismen och fascismens återkomst, den allmänna bristen på framtidstro, romantikens död och kvinnors avförtrollning när det gäller män. Alltså en sorts blandning av vänster- och högertendenser: Å ena sidan en sorts woke besatthet av att ha en perfekt uppsättning politiskt korrekta åsikter och aldrig nånsin kunna klandras för att ha betett sig fel, och å andra sidan gammal vanlig konservativ kvinno- och kultursyn.

Allt detta gör att vi liksom har mindre yta att stå på. Det blir viktigare att vara moralisk och duktig. Att vara yvig, romantisk, slarvig, hedonistisk och lösaktig är totalt ute. Kanske att västvärldens besatthet av det autentiska jaget och att jaga alla sina drömmar och begär hela tiden liksom peakade under åttiotalisternas ungdom, och att man börjar se nån sorts motreaktion mot det nu. Kanske är det också en reaktion på att det politiska läget i världen känns mer allvarligt nu. Den relativa "end of history"-stämningen som präglade min ungdom är borta, det känns som fel läge att bara tänka på sig själv hela tiden.

Tänker på Hannah från Girls också, hon (och hennes skapare Lena Dunham) är tydligen också en väldigt hatad figur och kanske ett exempel på lite samma sak. Nån sorts frigjorda kvinnor med problematiska privatliv, stundtals sviktande mental hälsa och mer eller mindre tvivelaktig karaktär. (Även om Hannah, i motsats till Carrie, även lät sin tvivelaktiga karaktär gå ut över sitt midjemått.) Minns att Girls, tillsammans med några andra lite liknande verk från samma era -- vet inte exakt vilka, kanske den där Fleabag som jag aldrig orkat se då den ligger på nån gudsförgäten streamingtjänst -- diskuterades en del på 10-talet som en sorts revolution inom kvinnoskildringar. Snacket lät typ så här: Hurra, äntligen kvinnliga figurer som får ha lite bredd och nyanser, wow. Tänk vad feminismen har kommit långt. Sen var det några som buttert påpekade att bara vita medelklasskvinnor fick ha bredd och nyanser, vilket väl var sant också, men nu verkar inte vi få ha det heller längre. Jahapp.

ryska boklistan

Hej här kommer en lista på alla böcker jag läst på ryska hittills. Det är väl mest sånt jag hittat på biblioteket så blir lite blandad kompott när det gäller genre.

 

Normal People av Sally Rooney (översättning från engelska, Нормальные люди)

Som första bok att stava sig igenom på ett främmande språk när man ligger på den där tafatta B1-nivån var den väl ett ganska bra val, eftersom den är översatt (innebär ofta att språket blir enklare och mindre idiomatiskt), handlar om vardagliga ämnen och innehåller mycket dialog. Som läsupplevelse var den klart okej. Jag gillade den kvinnliga huvudpersonen Marianne, som haft en taskig barndom men tar sig fram i livet på ren begåvning och driv, och hanterar relationer med diverse svin till killar genom att trycka ner sina känslor. Hon känns realistisk, komplex och lite relatable (även om jag själv inte är nån duktiga flickan/overachiever/anorexi-typ och inte hade en värdelös familj). Däremot den manliga huvudpersonen Connell känns lite som en romantisk/sexuell fantasi för mig -- lite som att Sally Rooney satte sig ner vid laptopen och ba "Hmm, få se nu, vilken sorts pojkvän skulle jag vilja ha?". Alltså är Connell jättesmart, jättesnygg, känslig, kreativ, randomly jättebra på allt möjligt inkl. fotboll, biljard samt att meka med bilar, fattar poängen med Jane Austen, arbetarklassbördig, kommunist etc. etc.. Men det må väl vara hänt. 

Guards! Guards! av Terry Pratchett (översättning från engelska, Стража! Стража!)

Fick i present av syster som fint nog kom ihåg att jag läste en del böcker från Discworld-serien som barn. Det här var nog dessutom den första jag läste av de böckerna så det var ett lite kul återseende. Ur en språkinlärningssynpunkt tycker jag att såna här äventyrsromaner (sci-fi, fantasy och så vidare) kan vara lite jobbiga ibland eftersom det händer så mycket hela tiden och det är lite svårt att hänga med om man inte fattar vartenda ord.

 

Ryssen kommer! (Рюссен коммер!) av Liza Alexandrova-Zorina

Den här finns inte i svensk översättning vad jag vet. Författaren bor i Sverige sen några år tillbaka och har kommit ut med ett par reportageböcker på svenska som fått en del uppmärksamhet. Verkligen intressant bok. Den handlar om en kvinna i 35-årsåldern (en sort autofiktion-version av författaren själv, tror jag) som kommer till Sverige som politisk flykting från Ryssland efter att ha varit verksam som politisk aktivist och blivit trakasserad av polisen. Boken tar upp ämnen som misslyckade dejter med svenska män, kulturkrockar med den svenska vänstern (både den nya woke-vänstern och den äldre proggvänstern), synen på muslimer i Sverige, den undre ryskspråkiga världen i Sverige med mycket mera -- ja väldigt mycket kläms in på de cirka 400 sidorna. Allt genom ett sorts utifrånperspektiv som man inte är så van vid som majoritetssvensk. Boken är skriven på en sorts enkel, effektiv journalistisk prosa som lämpar sig ganska bra för språkinlärning.

 

The Girl You Left Behind av Jojo Moyes (översättning från engelska, Девушка, которую ты покинул)

Tänkte väl att jag skulle läsa nåt mer lättsamt men tji fick jag. Jojo Moyes författarskap brukar tydligen sorteras in i genren "romantik", vilket jag i min enfald trodde att det skulle innebära mer eh... romantik? I stället upptas första tredjedelen del av boken av en deprimerande berättelse om en ung kvinna som försöker överleva i första världskrigets tyskockuperade Frankrike. Resten utspelar sig i London på 2000-talet där en annan ung deppig kvinna är förlamad av sorg över sin sedan två år bortgångne make, sen träffar hon en snygg amerikan och känslor uppstår. Sen är det en massa spring fram och tillbaka kring en viss målning, föreställande den första tjejen (fransyskan), som finns hemma hos den unga änkan och har ett stort affektionsvärde för henne p.g.a. att framlidne maken fick den i present av en mystisk tant, men som eventuellt har stulits i nåt läge. Den snygga amerikanen jobbar nämligen med utredning av konststölder som begicks av nazister, vilket sedermera gör att de båda hamnar på varsin sida i en påfrestande rättegång. De unga tu får så klart varandra efter cirka 70 000 turer kring den där tavlan. Huvudpersonen (änkan) är en ganska präktig, trist figur enligt mig och det är som sagt ganska magert i faktisk romantikväg. (Med romantik menar jag alltså långsam uppbyggnad av attraktion, pirriga kyss-scener o.s.v..) Däremot bjuds det på en långdragen våldtäktig feelbad-sexscen i den första delen av boken.

 

The Queen's Gambit av Walter Tevis (översättning från engelska, Ход королевы)

Ja, alltså den där boken om schackgeni-tjejen som blev en teveserie med Anya Taylor-Joy (ej sett). Blev positivt överraskad. Ändå häpnadsväckande att en bok som kom ut 1983 kan innehålla ett såhär inkännande och klichébefriat porträtt av en ung flicka med autism (för det hade hon väl ändå?), särbegåvning och ordentliga mängder trauma. Det kanske i och för sig var lättare att skriva vettigt om den kombon eftersom det inte ens fanns några stereotyper kring det då, när Saga Norén/Lisbeth Salamander och deras jävla läderbrallor inte ens var påtänkta. Lite kul att läsa den just på ryska också eftersom ryssar och Sovjetunionen spelar en viss roll i berättelsen.

 

Roza (Роза) av Oksana Vasiakina

Oksana Vasiakina är född 1989 in i en arbetarklassfamilj i en håla i Sibirien. Hon har skrivit en serie böcker om olika personer i hennes närmaste familj, som alla dött relativt unga. En av dem kom nyligen ut på svenska under titeln Sår. Den cirka 200 sidor korta Roza (kan översättas som Ros eller Rosen) handlar om Oksana Vasjakinas moster Svetlana som gick bort i tuberkulos, en tyvärr relativt vanlig sjukdom i dagens Ryssland. Berättelsen om Svetlanas livsöde blandas med bitar ur författarens eget liv, reflektioner över deras likheter och essäistiska utvikningar om tuberkulosens kulturhistoria med mera. Boken är poetiskt långsam, bitvis rörande och bitvis lite småseg. Den livsbejakande och nöjeslystna men olycksdrabbade Svetlana, som inte trivs med att arbeta och bor hela sitt korta liv i lägenheten hemma hos sin mor, skildras på ett sammansatt och kärleksfullt sätt.

 

Metro 2033 (Метро 2033) av Dmitrij Gluchovskij

Denna tegelsten är första delen av den postapokalyptiska Metro-serien. Sci-fi (antar att den klassificeras så?) är inget jag brukar läsa men jag fick den rekommenderad av en bekant. Ett våldsamt och dystert äventyr med vissa filosofiska undertoner och ett lite hoppfullt slut. (Spoiler: Jag kände på mig att de där svarta mutant-filurerna egentligen var snälla hela tiden.)

 

Läser nu: Vremeubezjisjtje (Времеубежище) av Georgi Gospodinov (översättning från bulgariska, den utgavs i svensk översättning med titeln Tidstillflykt. Titeln är samma på bulgariska som på ryska.)

Detta är tydligen den första boken som översatts till svenska från bulgariska på ungefär 70 år, vilket är lite kul. Den fick dock en del uppmärksamhet i Sverige när den kom ut häromåret, välförtjänt tycker jag, så kanske det blir ett uppsving för bulgarisk litteratur nu. Den kretsar löst kring en excentrisk demensläkare som är besatt av att återskapa olika tidsåldrar i de ålderdomshem som han bygger, en idé som blir alltmer populär vilket efterhand leder till att alla Europas länder väljer att gå tillbaka till olika tider i historien. Handlingen känns dock mest som en ursäkt, och texten är mer av en essä full av utvikningar med teman som minne, nostalgi, Europas 1900-tal, vad det är att vara människa i största allmänhet o.s.v.. Jag gillar boken som fan på en textnivå liksom, det är sån där text som man bara vill drunkna i.

den fulaste anglicismen jag vet

Ja, det finns många aspiranter på den titeln men en stark kandidat är Inte bara... som en klumpig översättning av engelskans Not only... . Exemplifierad här i GP (om den nya gångbron som planeras): "Inte bara kommer den vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden." (Som dessutom innehåller ett exempel på hjälpverbet kommer utan att, något som fortfarande låter väldigt talspråkligt för mig, men jag antar att det håller på att bli ganska accepterat.)

Anledningen till att det stör mig så mycket är nog att den typen av formulering på engelska hör hemma i ett lite högre register, när det ska låta lite smart och bildat. Och sen försöker svenskar göra samma sak och bara tar formuleringen rakt av från engelska till svenska, där det bara låter knasigt. Lite platt fall där.

Man får så klart skriva som man vill o.s.v. o.s.v., (för fan, skriv texthelvetet på engelska och kör genom Google translate om du så vill) men jag skulle föredra exempelvis:

"Den kommer inte bara att vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden."

Eller kanske:

"Inte nog med att den kommer att vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden."

Barn, vuxna och hudvård

 Inte nåt rykande färskt ämne direkt, det började ju snackas om Sephora-barnen redan för ett par år sen, men läste häromdagen nån kulturkrönika om Prinsessan Madeleines nya hudvårdsmärke som tydligen utger sig för att "fokusera på barns bästa". Ja jösses. Fattar inte ens vad grunden till det påståendet är -- att barn ändå kommer att vilja hålla på med hudvård och därför behöver ha extra väl kontrollerade ingredienser, typ? Köpte nyligen ett presentkort på Sephora åt min kusin i 11-årspresent. Hon verkade bli glad. Hoppas hon hittar nåt hon vill ha.

Tänkte hursomhelst anknyta till ett par saker jag pratat om tidigare, nämligen 1) att jag själv inte pallar hudvård och 2) filmen The Substance (2024) som jag kände att jag inte hann skriva klart om senast

Faktum är att det är helt rimligt att barn gillar hudvård. Egentligen är de den mest uppenbara målgruppen. Flera av just de saker som gör att jag tycker att hudvård är jobbigt är sånt som barn älskar mest. En av dem är klet, kladd, gegg och att skvätta och slaska med vatten (ryser). Barn är tokiga i sånt, speciellt om de har lite damp. Minns hur jag och min syster brukade sitta i badrummet och "leka häxor" och blanda en "trolldryck" i form av vatten, schampo, tvål, ketchup och vad vi nu hittade. En annan sak är den rituella aspekten. Att man ska ha en "rutin" och stå framför spegeln och högtidligt smörja in sig med den ena produkten efter den andra medan man "manifesterar" sin drömhy. Det är ju faktiskt... en lek, nåt som barn är kända för. Bara att det är nånting med det som inte alls känns magiskt för mig som vuxen, bara sorgligt. (Jag kan absolut förstå poängen med vuxna ritualer nånstans, men just det där funkar inte för mig.)

Antar att en anledning att vuxna håller på med hudvård är rädslan för döden eller i alla fall för att bli gammal, ful och socialt/sexuellt irrelevant, vilket väl typ är samma rädsla nånstans. Det är väl det som ger mig den där deppiga känslan. Ja, det tillsammans med hur inåtvänt alltihopa är. Smink och fina kläder har åtminstone nånting peppigt över sig. En förväntan inför att få gå ut i världen och vara den sociala versionen av sig själv. Hudvård och "self care"-fenomenet för mig är tvärtom, det känns väldigt pandemi-glåmigt och isolerat. Sitta där i nåt vällingfärgat pyjamasset med en ansiktsmask och "mysa med Netflix". Ja, jag är själv hemma ofta och trivs väl okej med det, men hur det kan kännas "aspirational" för nån är så svårt för mig att förstå. Vem som helst kan väl vara ensam hemma, att ha ett socialt liv är uppenbart mer eftertraktansvärt för mig? Tänker på den där gamla stereotypen om hemmafrun som går runt ständigt i papiljotter och städrock i förberedelse inför nåt glamoröst tillfälle som aldrig kommer.

Men barn har väl inte samma förhållande till åldrande, det är inte top of mind för dem och jag kan absolut förstå att skrubbandet och smörjandet för dem bara är en sorts spännande manifestation av vuxenblivande. Samma sak med att vara hemma och syssla med diverse inåtvända trygga ritualer, det är liksom bara en normal del av barndomen och har inte samma konnotationer av att vara socialt misslyckad. I alla fall inte förrän man kommer upp i tonåren. Eller tonåren kanske är avskaffade nuförtiden?

The Substance var det ja. Har väldigt dåligt självförtroende när det gäller att analysera filmer, men jag tror att jag gillade filmen just för att den fyller nån sorts kulturellt glapp och faktiskt pratar om just rädslan för åldrandet och den där klaustrofobiska känslan av att fastna framför spegeln och drunkna i sina rynkor och porer. Det känns ändå väldigt sopat under mattan i vår kultur. Ja hudvård, injektioner, plastikkirurgi, träning och så vidare talas det om i all oändlighet. Ofta med nån sorts konstig "medicinsk" underton, som om det handlade om nödvändig vård. Samtidigt hånas det -- kvinnliga kändisar förebrås för att de knappt kan röra på ansiktet längre, Bryan Johnson är en fascinerande freakshow.

Folk verkar gilla att släta över hela saken och ibland komma med konstiga putslustiga skämt om det (såg nån reel om "the menopause fairy"). Den där förnumstiga kommentaren om att "Åldrande är nåt att vara glad för, skulle du föredra alternativet kanske :)" vet jag inte hur många gånger jag sett nu (och, ja, när jag har som mest panik så tänker jag faktiskt ibland tanken att jag skulle föredra alternativet, tro't eller ej). Men själva känslan som driver alltihopa är det relativt tyst om och den har ju av ganska uppenbara skäl nåt pinsamt över sig. Känslan av att man är på väg att bli helt oälskbar, alltså (Elisabeth till Sue: You're the only lovable part of me).

Alltså jag förstår att man vill sopa det under mattan också, det är trots allt en ganska effektiv metod mot existentiell ångest ibland och det vore ju jobbigt om alla som nojar över sina rynkor bara skulle ställa sig på ett berg och skrika i stället. Men ändå. Gud, jag är fortfarande förnärmad av det där avsnittet av EVSSP, kändes som på gränsen till gaslighting (gillar podden annars). "Demi Moore anses faktiskt vara vacker nu" -- Ja, i nån sorts jumbokategori för gamla tanter, ja, och det beror just på att hon opererat skiten ur sig och är relativt välbevarad. Om du på riktigt tror att folk inte vill se unga ut längre så kan du ju bara googla fram statistik på hur mycket injektionsbehandlingar och krämer folk köper. Sen började de babbla en massa om "gudomligt mödraskap", jag som medelålders ogift barnlös kvinna som hade en ovanligt dålig dag just då blev så jävla triggad så jag började gråta. Antar att min upplevelse av det här är färgad av just det faktum att jag är en ogift barnlös medelålders kvinna med ett förflutet som består av kompakt ensamhet, men det är så sorgligt så jag orkar inte ens skriva om det hej.

Come on barbie let's go have an internal conflict

Måste tillbaka till jobbet igen nu efter två och en halv veckas ledighet, och humöret är väl inte på topp. Vet inte varför det känns så tungt egentligen. Jag har två arbetsuppgifter att ta tag i, och är lite orolig över hur det ska gå, speciellt med den ena uppgiften, och sen måste jag balansera den med den andra vilket jag är dålig på. Att planera när jag har flera saker samtidigt alltså. Dessutom måste jag inviga en ny arbetsdator, hatar att krångla med teknik och prylar. Men det får väl ordna sig. Skulle vilja åka in till kontoret då jag bara hängt i min lägenhet så mycket på sistone men med nuvarande busväder (kuling och blandad nederbörd) är det kanske bäst att jag stannar hemma. Varit inomhus hela dagen idag. Men köpt en biobiljett till i övermorgon i alla fall, Nosferatu.

Under ledigheten har jag ägnat mig mycket åt Barbie-hobby vilket väl har tagit upp mer och mer plats i mitt liv på sistone, köpt fler Barbies och hållit på och sytt kläder till dem etc.. (Nu senast en ganska ful jacka i roséguldlamé, som jag tog från en scrunchie från Dollar store. Ja en scrunchie räcker ganska långt till en Barbiedocka, de är ju ganska små. Men är nöjd för jag lyckades testa och justera mönstret som jag gjort, och nu kan jag sy fler förhoppningsvis lite snyggare jackor.) Jag har så sjukt blandade känslor inför denna hobby. Ja, jag har alltid älskat Barbie sen jag var liten, och jag har faktiskt aldrig slutat tänka på att jag vill detta. För cirka tio år sedan köpte jag nån docka och sen dess har väl den hemliga samlingen växt pö om pö, även om vartenda inköp har varit associerat med en sorts olust. Det som ändrats den senaste tiden är att jag börjat titta på docksamlares innehåll på sociala medier etc. och blivit influerad av det. Man blir ju ändå lite uppmuntrad när man ser att andra, till synes hyfsat normala människor håller på med det. Men det i sig betyder ju inte att jag är normal liksom, och jag känner mig inte särskilt normal heller och det är väl inte så mycket att göra åt det kanske. Men ändå.

Ska jag försöka analysera vad det är som känns jobbigt är det kanske i första hand att det är en sån osocial hobby, att jag kanske i stället hade kunnat ägna tiden åt nånting som man kan omsätta i att vara mer social. För det känns lite som att jag är på väg att ge upp hoppet om mig själv som social varelse och det är deppigt att tänka på. Kanske kunde jag t.ex. jobba lite på min egen garderob i stället för dockornas. Jag har en fulperiod just nu och har tappat intresset för kläder nästan helt och hållet. Går runt i samma slappa svarta tröja och dito kjol jämt. (Menar inte att jag borde köpa fler kläder men borde verkligen rensa ur och organisera garderoben -- det finns förmodligen saker där som jag fortfarande kan ha men har glömt bort.) Och själva hobbyn vågar jag ju inte prata om så det är ju inget man kan ha som konversationsmaterial. Sen blir det ju inte direkt lättare att upprätthålla en prydlig miljö i min etta på 35 kvadrat. Är redan värdelös på att hålla det fint här och allt skräp överallt bidrar förmodligen inte till min mentala hälsa på nåt positivt sätt.

Skulle kunna prata mer om det här och annat, jag orkar sällan skriva men ska väl jobba på att komma i säng nu då (vaknat typ ett på eftermiddagen under hela ledigheten så det lär ju inte gå så bra).