ryska boklistan

Hej här kommer en lista på alla böcker jag läst på ryska hittills. Det är väl mest sånt jag hittat på biblioteket så blir lite blandad kompott när det gäller genre.

 

Normal People av Sally Rooney (översättning från engelska, Нормальные люди)

Som första bok att stava sig igenom på ett främmande språk när man ligger på den där tafatta B1-nivån var den väl ett ganska bra val, eftersom den är översatt (innebär ofta att språket blir enklare och mindre idiomatiskt), handlar om vardagliga ämnen och innehåller mycket dialog. Som läsupplevelse var den klart okej. Jag gillade den kvinnliga huvudpersonen Marianne, som haft en taskig barndom men tar sig fram i livet på ren begåvning och driv, och hanterar relationer med diverse svin till killar genom att trycka ner sina känslor. Hon känns realistisk, komplex och lite relatable (även om jag själv inte är nån duktiga flickan/overachiever/anorexi-typ och inte hade en värdelös familj). Däremot den manliga huvudpersonen Connell känns lite som en romantisk/sexuell fantasi för mig -- lite som att Sally Rooney satte sig ner vid laptopen och ba "Hmm, få se nu, vilken sorts pojkvän skulle jag vilja ha?". Alltså är Connell jättesmart, jättesnygg, känslig, kreativ, randomly jättebra på allt möjligt inkl. fotboll, biljard samt att meka med bilar, fattar poängen med Jane Austen, arbetarklassbördig, kommunist etc. etc.. Men det må väl vara hänt. 

Guards! Guards! av Terry Pratchett (översättning från engelska, Стража! Стража!)

Fick i present av syster som fint nog kom ihåg att jag läste en del böcker från Discworld-serien som barn. Det här var nog dessutom den första jag läste av de böckerna så det var ett lite kul återseende. Ur en språkinlärningssynpunkt tycker jag att såna här äventyrsromaner (sci-fi, fantasy och så vidare) kan vara lite jobbiga ibland eftersom det händer så mycket hela tiden och det är lite svårt att hänga med om man inte fattar vartenda ord.

 

Ryssen kommer! (Рюссен коммер!) av Liza Alexandrova-Zorina

Den här finns inte i svensk översättning vad jag vet. Författaren bor i Sverige sen några år tillbaka och har kommit ut med ett par reportageböcker på svenska som fått en del uppmärksamhet. Verkligen intressant bok. Den handlar om en kvinna i 35-årsåldern (en sort autofiktion-version av författaren själv, tror jag) som kommer till Sverige som politisk flykting från Ryssland efter att ha varit verksam som politisk aktivist och blivit trakasserad av polisen. Boken tar upp ämnen som misslyckade dejter med svenska män, kulturkrockar med den svenska vänstern (både den nya woke-vänstern och den äldre proggvänstern), synen på muslimer i Sverige, den undre ryskspråkiga världen i Sverige med mycket mera -- ja väldigt mycket kläms in på de cirka 400 sidorna. Allt genom ett sorts utifrånperspektiv som man inte är så van vid som majoritetssvensk. Boken är skriven på en sorts enkel, effektiv journalistisk prosa som lämpar sig ganska bra för språkinlärning.

 

The Girl You Left Behind av Jojo Moyes (översättning från engelska, Девушка, которую ты покинул)

Tänkte väl att jag skulle läsa nåt mer lättsamt men tji fick jag. Jojo Moyes författarskap brukar tydligen sorteras in i genren "romantik", vilket jag i min enfald trodde att det skulle innebära mer eh... romantik? I stället upptas första tredjedelen del av boken av en deprimerande berättelse om en ung kvinna som försöker överleva i första världskrigets tyskockuperade Frankrike. Resten utspelar sig i London på 2000-talet där en annan ung deppig kvinna är förlamad av sorg över sin sedan två år bortgångne make, sen träffar hon en snygg amerikan och känslor uppstår. Sen är det en massa spring fram och tillbaka kring en viss målning, föreställande den första tjejen (fransyskan), som finns hemma hos den unga änkan och har ett stort affektionsvärde för henne p.g.a. att framlidne maken fick den i present av en mystisk tant, men som eventuellt har stulits i nåt läge. Den snygga amerikanen jobbar nämligen med utredning av konststölder som begicks av nazister, vilket sedermera gör att de båda hamnar på varsin sida i en påfrestande rättegång. De unga tu får så klart varandra efter cirka 70 000 turer kring den där tavlan. Huvudpersonen (änkan) är en ganska präktig, trist figur enligt mig och det är som sagt ganska magert i faktisk romantikväg. (Med romantik menar jag alltså långsam uppbyggnad av attraktion, pirriga kyss-scener o.s.v..) Däremot bjuds det på en långdragen våldtäktig feelbad-sexscen i den första delen av boken.

 

The Queen's Gambit av Walter Tevis (översättning från engelska, Ход королевы)

Ja, alltså den där boken om schackgeni-tjejen som blev en teveserie med Anya Taylor-Joy (ej sett). Blev positivt överraskad. Ändå häpnadsväckande att en bok som kom ut 1983 kan innehålla ett såhär inkännande och klichébefriat porträtt av en ung flicka med autism (för det hade hon väl ändå?), särbegåvning och ordentliga mängder trauma. Det kanske i och för sig var lättare att skriva vettigt om den kombon eftersom det inte ens fanns några stereotyper kring det då, när Saga Norén/Lisbeth Salamander och deras jävla läderbrallor inte ens var påtänkta. Lite kul att läsa den just på ryska också eftersom ryssar och Sovjetunionen spelar en viss roll i berättelsen.

 

Roza (Роза) av Oksana Vasiakina

Oksana Vasiakina är född 1989 in i en arbetarklassfamilj i en håla i Sibirien. Hon har skrivit en serie böcker om olika personer i hennes närmaste familj, som alla dött relativt unga. En av dem kom nyligen ut på svenska under titeln Sår. Den cirka 200 sidor korta Roza (kan översättas som Ros eller Rosen) handlar om Oksana Vasjakinas moster Svetlana som gick bort i tuberkulos, en tyvärr relativt vanlig sjukdom i dagens Ryssland. Berättelsen om Svetlanas livsöde blandas med bitar ur författarens eget liv, reflektioner över deras likheter och essäistiska utvikningar om tuberkulosens kulturhistoria med mera. Boken är poetiskt långsam, bitvis rörande och bitvis lite småseg. Den livsbejakande och nöjeslystna men olycksdrabbade Svetlana, som inte trivs med att arbeta och bor hela sitt korta liv i lägenheten hemma hos sin mor, skildras på ett sammansatt och kärleksfullt sätt.

 

Metro 2033 (Метро 2033) av Dmitrij Gluchovskij

Denna tegelsten är första delen av den postapokalyptiska Metro-serien. Sci-fi (antar att den klassificeras så?) är inget jag brukar läsa men jag fick den rekommenderad av en bekant. Ett våldsamt och dystert äventyr med vissa filosofiska undertoner och ett lite hoppfullt slut. (Spoiler: Jag kände på mig att de där svarta mutant-filurerna egentligen var snälla hela tiden.)

 

Läser nu: Vremeubezjisjtje (Времеубежище) av Georgi Gospodinov (översättning från bulgariska, den utgavs i svensk översättning med titeln Tidstillflykt. Titeln är samma på bulgariska som på ryska.)

Detta är tydligen den första boken som översatts till svenska från bulgariska på ungefär 70 år, vilket är lite kul. Den fick dock en del uppmärksamhet i Sverige när den kom ut häromåret, välförtjänt tycker jag, så kanske det blir ett uppsving för bulgarisk litteratur nu. Den kretsar löst kring en excentrisk demensläkare som är besatt av att återskapa olika tidsåldrar i de ålderdomshem som han bygger, en idé som blir alltmer populär vilket efterhand leder till att alla Europas länder väljer att gå tillbaka till olika tider i historien. Handlingen känns dock mest som en ursäkt, och texten är mer av en essä full av utvikningar med teman som minne, nostalgi, Europas 1900-tal, vad det är att vara människa i största allmänhet o.s.v.. Jag gillar boken som fan på en textnivå liksom, det är sån där text som man bara vill drunkna i.

den fulaste anglicismen jag vet

Ja, det finns många aspiranter på den titeln men en stark kandidat är Inte bara... som en klumpig översättning av engelskans Not only... . Exemplifierad här i GP (om den nya gångbron som planeras): "Inte bara kommer den vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden." (Som dessutom innehåller ett exempel på hjälpverbet kommer utan att, något som fortfarande låter väldigt talspråkligt för mig, men jag antar att det håller på att bli ganska accepterat.)

Anledningen till att det stör mig så mycket är nog att den typen av formulering på engelska hör hemma i ett lite högre register, när det ska låta lite smart och bildat. Och sen försöker svenskar göra samma sak och bara tar formuleringen rakt av från engelska till svenska, där det bara låter knasigt. Lite platt fall där.

Man får så klart skriva som man vill o.s.v. o.s.v., (för fan, skriv texthelvetet på engelska och kör genom Google translate om du så vill) men jag skulle föredra exempelvis:

"Den kommer inte bara att vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden."

Eller kanske:

"Inte nog med att den kommer att vitalisera Lundbyvassen och Norra älvstranden."

Barn, vuxna och hudvård

 Inte nåt rykande färskt ämne direkt, det började ju snackas om Sephora-barnen redan för ett par år sen, men läste häromdagen nån kulturkrönika om Prinsessan Madeleines nya hudvårdsmärke som tydligen utger sig för att "fokusera på barns bästa". Ja jösses. Fattar inte ens vad grunden till det påståendet är -- att barn ändå kommer att vilja hålla på med hudvård och därför behöver ha extra väl kontrollerade ingredienser, typ? Köpte nyligen ett presentkort på Sephora åt min kusin i 11-årspresent. Hon verkade bli glad. Hoppas hon hittar nåt hon vill ha.

Tänkte hursomhelst anknyta till ett par saker jag pratat om tidigare, nämligen 1) att jag själv inte pallar hudvård och 2) filmen The Substance (2024) som jag kände att jag inte hann skriva klart om senast

Faktum är att det är helt rimligt att barn gillar hudvård. Egentligen är de den mest uppenbara målgruppen. Flera av just de saker som gör att jag tycker att hudvård är jobbigt är sånt som barn älskar mest. En av dem är klet, kladd, gegg och att skvätta och slaska med vatten (ryser). Barn är tokiga i sånt, speciellt om de har lite damp. Minns hur jag och min syster brukade sitta i badrummet och "leka häxor" och blanda en "trolldryck" i form av vatten, schampo, tvål, ketchup och vad vi nu hittade. En annan sak är den rituella aspekten. Att man ska ha en "rutin" och stå framför spegeln och högtidligt smörja in sig med den ena produkten efter den andra medan man "manifesterar" sin drömhy. Det är ju faktiskt... en lek, nåt som barn är kända för. Bara att det är nånting med det som inte alls känns magiskt för mig som vuxen, bara sorgligt. (Jag kan absolut förstå poängen med vuxna ritualer nånstans, men just det där funkar inte för mig.)

Antar att en anledning att vuxna håller på med hudvård är rädslan för döden eller i alla fall för att bli gammal, ful och socialt/sexuellt irrelevant, vilket väl typ är samma rädsla nånstans. Det är väl det som ger mig den där deppiga känslan. Ja, det tillsammans med hur inåtvänt alltihopa är. Smink och fina kläder har åtminstone nånting peppigt över sig. En förväntan inför att få gå ut i världen och vara den sociala versionen av sig själv. Hudvård och "self care"-fenomenet för mig är tvärtom, det känns väldigt pandemi-glåmigt och isolerat. Sitta där i nåt vällingfärgat pyjamasset med en ansiktsmask och "mysa med Netflix". Ja, jag är själv hemma ofta och trivs väl okej med det, men hur det kan kännas "aspirational" för nån är så svårt för mig att förstå. Vem som helst kan väl vara ensam hemma, att ha ett socialt liv är uppenbart mer eftertraktansvärt för mig? Tänker på den där gamla stereotypen om hemmafrun som går runt ständigt i papiljotter och städrock i förberedelse inför nåt glamoröst tillfälle som aldrig kommer.

Men barn har väl inte samma förhållande till åldrande, det är inte top of mind för dem och jag kan absolut förstå att skrubbandet och smörjandet för dem bara är en sorts spännande manifestation av vuxenblivande. Samma sak med att vara hemma och syssla med diverse inåtvända trygga ritualer, det är liksom bara en normal del av barndomen och har inte samma konnotationer av att vara socialt misslyckad. I alla fall inte förrän man kommer upp i tonåren. Eller tonåren kanske är avskaffade nuförtiden?

The Substance var det ja. Har väldigt dåligt självförtroende när det gäller att analysera filmer, men jag tror att jag gillade filmen just för att den fyller nån sorts kulturellt glapp och faktiskt pratar om just rädslan för åldrandet och den där klaustrofobiska känslan av att fastna framför spegeln och drunkna i sina rynkor och porer. Det känns ändå väldigt sopat under mattan i vår kultur. Ja hudvård, injektioner, plastikkirurgi, träning och så vidare talas det om i all oändlighet. Ofta med nån sorts konstig "medicinsk" underton, som om det handlade om nödvändig vård. Samtidigt hånas det -- kvinnliga kändisar förebrås för att de knappt kan röra på ansiktet längre, Bryan Johnson är en fascinerande freakshow.

Folk verkar gilla att släta över hela saken och ibland komma med konstiga putslustiga skämt om det (såg nån reel om "the menopause fairy"). Den där förnumstiga kommentaren om att "Åldrande är nåt att vara glad för, skulle du föredra alternativet kanske :)" vet jag inte hur många gånger jag sett nu (och, ja, när jag har som mest panik så tänker jag faktiskt ibland tanken att jag skulle föredra alternativet, tro't eller ej). Men själva känslan som driver alltihopa är det relativt tyst om och den har ju av ganska uppenbara skäl nåt pinsamt över sig. Känslan av att man är på väg att bli helt oälskbar, alltså (Elisabeth till Sue: You're the only lovable part of me).

Alltså jag förstår att man vill sopa det under mattan också, det är trots allt en ganska effektiv metod mot existentiell ångest ibland och det vore ju jobbigt om alla som nojar över sina rynkor bara skulle ställa sig på ett berg och skrika i stället. Men ändå. Gud, jag är fortfarande förnärmad av det där avsnittet av EVSSP, kändes som på gränsen till gaslighting (gillar podden annars). "Demi Moore anses faktiskt vara vacker nu" -- Ja, i nån sorts jumbokategori för gamla tanter, ja, och det beror just på att hon opererat skiten ur sig och är relativt välbevarad. Om du på riktigt tror att folk inte vill se unga ut längre så kan du ju bara googla fram statistik på hur mycket injektionsbehandlingar och krämer folk köper. Sen började de babbla en massa om "gudomligt mödraskap", jag som medelålders ogift barnlös kvinna som hade en ovanligt dålig dag just då blev så jävla triggad så jag började gråta. Antar att min upplevelse av det här är färgad av just det faktum att jag är en ogift barnlös medelålders kvinna med ett förflutet som består av kompakt ensamhet, men det är så sorgligt så jag orkar inte ens skriva om det hej.