Spoilervarningar: Skins säsong 3-4, Babygirl (2024), Past Lives (2023)
Sa ju att jag skulle skriva lite om ämnet hur synen på otrohet har skiftat i vår kultur, och nu släpper jag ifrån mig den här texten då jag inte orkar jobba på den nåt mer. Är egentligen totalt okvalificerad att ha en åsikt om otrohet som fenomen, men jag har levt i den här kulturen i över 40 år så den kan jag kanske uttala mig om. Och på ett kulturellt plan verkar det som att uppfattningen håller på att skifta.
Otrohet och triangeldramer har ju länge varit ett standardgrepp när det gäller att konstruera berättelser. Utomäktenskapliga affärer förekommer i parti och minut i teveserier, romaner och filmer. Och så vitt jag vet har äldre generationer också betraktat otrohet som, ja, visserligen lite småfittigt men ändå en del av livet. Minns en konversation jag hade med min numera bortgångna mormor (f. 1935) där jag nämnde att min farbror hade separerat från sin sambo efter typ 30 år och två vuxna barn tillsammans. Hennes första kommentar var ett trött "Jaså, hade han vänstrat eller?" sagt med ett snett leende. I Sovjetunionen var det f.ö. ganska normaliserat för gifta män med kontorsjobb att ha en s.k. sekretutka (betoning på u:et; ordet är en portmanteau av orden för sekreterare respektive hora), en kvinna i underordnad position på ens arbetsplats som man även låg regelbundet med. Nåt mer om otrohetens kulturhistoria orkar jag inte ta reda på men vi kan ju nöja oss med att konstatera att det, ja, varit olika med synen på det där. Och nu har som sagt ungdomarna bestämt att otrohet är ett brott i nivå med... ja, att halshugga en gullig kanin eller nåt. För att förtydliga: Jag menar alltså INTE att det ena eller det andra synsättet är rätt, och frågan om huruvida otrohet är acceptabelt ibland eller kategoriskt fel är inte det jag vill diskutera i den här texten. Utan mer det här att SYNEN på fenomenet otrohet uppenbarligen håller på att förändras.
Det bör sägas att triangeldraman verkligen används ganska slappt ibland, speciellt i teveserier, som ett standardgrepp att ta till när idéerna tagit slut. En av mina favoritserier -- ja, i alla fall de två första säsongerna -- är brittiska tonårsdramat Skins, som ofta gör sig skyldigt till detta. En stor del av säsong 3-4 handlar till exempel om att Pandora ligger med Effys pojkvän Cook bakom ryggen på sin egen kille Thomas, tills att Effy dumpar Cook för dötrista emo-killen Freddie. Parallellt pågår ett segt lesbiskt drama mellan Naomi (som liksom Pandora tyvärr är en lite bortslarvad, underutvecklad figur) och gnälliga tjatmostern Emily, där det visar sig att Naomi tydligen tillfälligt har haft ihop det med nån random tjej som sedermera tog livet av sig. Detta kan Emily bara. inte. förlåta (men gör slut då, kan jag känna? Men å andra sidan, jag är en autistisk 41-årig oskuld) vilket hur många scener som helst handlar om. Den stackars självmördade tjejen verkar ingen tänka på alls. Efter 40 000 turer hit och dit och hur mycket surande som helst från Emilys sida slutar det hela med att Naomi tårfyllt ber Emily om ursäkt och så blir de sams igen. Jag har oerhört svårt att engagera mig i några av de här historierna.
Skins använder för övrigt, utöver otrohetshistorier, även döden som ett billigt grepp för att få fart på intrigen vilket också är irriterande. (I säsong 4 är det tråk-Freddies tur att bita i gräset, vilket inte engagerar särskilt mycket då det enda han bidragit med under seriens lopp är att åka skateboard och blicka svårmodigt i fjärran. Tycker dock att valet av dödsorsak, nämligen att han blev ihjälslagen med ett basebollträ av sin flickväns psykopatiska psykolog, kändes lite väl överdrivet. Han borde ha blivit träffad av en fallande flygel eller nåt, eller kanske av blixten. Det hade känts mer realistiskt.)
Kanske är det fler än jag som är trötta på det här slängiga sättet att använda både döden, otrohet och andra dramatiska händelser i berättelser, vilket i sin tur kanske har bidragit till att vissa har börjat underkänna otrohet i berättelser över huvud taget om det inte behandlas som ett huvudtema och tydligt framställs som nåt dåligt. Det var nog bland annat det som gjorde att teveserien Skam kändes så fräsch och nydanande att den kom: att figurerna inte var otrogna, fick cancer, dog eller blev gravida till höger och vänster. Otrohetstemat förekommer visserligen ett par gånger i serien, förhållandet mellan Isak och Even börjar till exempel med att Even är ihop med en tjej, men känns inte som ett fantasilöst slentriangrepp.
En annan bidragande orsak är förmodligen romantikens död. När någon är otrogen i en berättelse, eller ligger med nån som är gift, har det ofta framställts som romantiskt. Som att just de två var gjorda för varandra, men råkat fastna i nåt praktiskt men själsdödande äktenskap -- tänk Titanic, Bridges of Madison County etc.. Passion, hisnande känslor, sturm und drang och så vidare betraktades som nånting bra, fint, eftersträvansvärt. Numera är väl det som anses mest eftersträvansvärt ett "sunt förhållande", vad nu det är, medan det som tidigare har setts som romantiskt mer och mer har kommit att ifrågasättas. Fjärilar i magen är en red flag. Det man tidigare sett som förälskelse har nu omtolkats som limerence, det vill säga en sorts osund besatthet, som förmodligen kan härledas till barndomstrauman. Stora romantiska gester är ett tecken på att nån förmodligen är ett psykfall. (Vill man veta mer om hur synen på romantik förändrats sen millennieskiftet kan man studera typ allt som skrivits om filmen Love Actually från 2003.)
Såg tidigare i år filmen Babygirl, med bland andra Nicole Kidman, som kretsar kring en affär präglad av sexuella dominanslekar mellan en gift medelålders karriärkvinna och en praktikant i 25-årsåldern. Recensionerna på letterboxd var lite delade i två läger. Vissa tyckte att filmen var het, i första hand eftersom Harris Dickinson som spelar praktikanten är het. Andra tyckte väl att den... inte var så övertygande. Här borde jag, i linje med min tes, ha en spaning om hur mycket folk gnällde på otroheten, men i ärlighetens namn var det inte jättemånga såna recensioner? Men visst var det nån som klagade på att det borde varit mer fokus på Nicole Kidmans man, spelad av Antonio Banderas, som förmodligen fått "PTSD" av Nicoles vänstrande, och en och annan ifrågasatte åldersskillnaden i relationen. (Det där med age gap relationships är en annan sak som många numera betraktar som extremt suspekt, tydligen är mer än två års skillnad snudd på ett övergrepp i sig.)
Hursomhelst var det nånting med hela filmen som bara kändes lite förlegat och deppigt på nåt sätt, jag vet inte. Kanske bara Nicole Kidmans stela botox-feja, kanske känslan av att ingen skulle orka hålla på så här i verkligheten. Vem orkar hatta omkring och sätta på kollegor i div. städskrubbar på kontoret när man kan sitta hemma och titta på Netflix? (Ska dock föra till protokollet att jag aldrig varit nåt stort fan av Kidman. Visst, hon kan konsten att se elegant ut i en aftonklänning men som skådis tycker jag att hon jobbar för mycket med att viska dramatiskt.) Filmen slutar med att makarna lappar ihop äktenskapet efter att Banderas fått reda på det hela. Han går i slutändan med på att ta ut svängarna lite mer i sänghalmen, då bristen på dominanslekar tydligen var skälet till att hustrun var missnöjd med deras sexliv. Praktikanten/älskaren flyttar praktiskt nog till Japan. Slutet gott, allting gott? Det kändes lite billigt liksom?
En film som i så fall känns mer modern är Past Lives från 2023. Den handlar om en koreansk kvinna som i sin barndom emigrerat med familjen till Kanada, och sen som vuxen flyttat vidare till USA där hon försöker göra karriär som författare. Hon är gift med en man som är uppvuxen i USA men på många andra sätt likasinnad -- de båda träffades på ett skrivarläger, och bondade över sina likheter i smak när det gäller litteratur. Sedan dyker hennes gamla koreanska barndomsvän, som förmodligen skulle ha blivit hennes pojkvän om hon inte flyttat, upp i New York och pirriga nostalgiska känslor uppstår dem emellan. Trevande konversationer förs, förstulna blickar utbyts, fingrar nuddar vid varandra och så vidare. Men nej, inget händer. I slutscenen tar hon avsked av honom, gråter lite och går tillbaka till sin man. Som hon nog egentligen har betydligt mer gemensamt med, trots olika kulturell bakgrund. Moget, vuxet och rationellt. En relationsskildring för vår tid.
