Sue

Det är ännu en grej med filmen The Substance (2024) som jag tänkt lite på (nej, jag kan inte komma över den nej). Nånting med figuren Sue. Alltså den unga, sexiga versionen som föds ur den medelålders huvudpersonen Elisabeth efter att hon tagit substansen. Jag tror att jag har identifierat något av det som gjorde att jag blev så tagen av filmen. Sue är nämligen essensen av den där tjejen som man alltid velat vara. Essensen av hur idén om själva livet såldes till oss när vi var unga.

Bild från filmens officiella instagram @trythesubstance. (Älskar örhängena förresten)

Sue är en mycket platt figur. Filmens persongalleri är visserligen inget under av psykologiskt djup i övrigt heller (antar att Elisabeth är den mest komplexa figuren, men även hon är lite ofullständig och full av svårtolkade motsägelser). Men Sue har bara en egenskap: Snygg Tjej. Hur ska man beskriva Sue? Snygg tjej. Vad jobbar hon med? Snygg tjej (det vill säga att dansa i minimal baddräkt framför en kamera som ideligen zoomar in på hennes tajta röv). Vad har hon för fritidsintressen? Snygg tjej (det vill säga att gå på cool nattklubb med sina snygga kompisar och ligga med snygga killar). Okej, hon har kanske ett karaktärsdrag till, och det är en viss grymhet. Hon är väldigt elak mot Elisabeth, som ju på sätt och vis är hennes mamma. Men det kanske ingår i konceptet Snygg Tjej också. Som Snygg Tjej står man liksom över alla andra vanliga dödliga. Varför skulle man känna nåt annat än förakt för dem.

Elisabeth ligger i nån sorts koma, naken på badrumsgolvet, medan Sue har fullt upp med att leva sitt Snygg Tjej-liv. Sen får Elisabeth städa upp röran efter Sues fester, och blir alltmer åldrad eftersom Sue hänsynslöst överskrider sitt tillåtna antal aktiva dagar. Tänker att detta, att ligga i koma på badrumsgolvet medan en fantasiversion av en själv lever livets glada dagar, är en ganska hyfsad metafor för depression, maladaptivt dagdrömmande och den där desperata längtan efter att bara få vara nån annan, snyggare, mer spännande, kanske yngre. När man bara kopplar bort sitt eget hopplöst omagiska liv och drömmer sig bort till en verklighet utan hinder. Jag har tyvärr en del erfarenhet av detta. Stora delar av min faktiska ungdom gick åt till det.

Filmens estetik påminner också om min gamla Y2K-ungdom. Tänker mycket på den där skandalösa musikvideon till låten Satisfaction av Benny Benassi när Sue och hennes dansare åmar sig i TV-studion. Det dansas visserligen inte så mycket i den videon, som jag minns det ligger tjejerna mest på alla fyra och använder borrar och andra verktyg, men låten är lite lik musiken i filmen och de minimala glansiga kläderna går igen. Vi får också se Sue hantera en borr på ett annat ställe i filmen.

Den färgglada, glamouröst musikvideo-liknande skildringen av Sues liv är kongenial eftersom dagdrömmar ofta är naiva och simplistiska. Även faktiska snygga partytjejer med framgångsrik karriär har väl problem i livet. Men dem slipper man om man bara sitter och dagdrömmer ihop alltihopa. Nackdelen är att man negligerar sitt eget liv och går miste om tillfällen att skaffa erfarenhet. Och så hinner man bli gammal. Eller, ännu äldre.

Jag vet inte varför jag håller på så här, med dagdrömmandet menar jag. Det är väl bara ett olyckligt karaktärsdrag. En romantisk läggning, nån sorts essentiell evig missnöjdhet. En övertygelse om att livet skulle kunna vara nåt annat. Eller bara ren slapphet. Vad är alternativet då? Hur gör man när man är glad egentligen. Jag antar att det handlar om att vara passionerat engagerad i åtminstone nånting, eller gärna flera saker, man håller på med här och nu. Nåt som känns kul och ger en känsla av att vara på väg nånstans. Men det kan ju vara svårt när man inte älskar sin huvudsysselsättning (jobb, skola eller arbetssökande). Den suger ut allt liv och den enda energin som finns kvar räcker då bara till de där fantasierna. Taskigt.